Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FRANSK SKÅDESPELARKONST.
353
Om man gör ett par undantag — Delaunay och
Ma-rais, förr vid Gymnase, nu vid Sarah Bernhardts teater —
är det dock ett fack, som är illa representeradt vid den
moderna franska scenen. Det är jeune-premiererna. Det är
möjligt, att unga franska män, då de älska, ha denna
va-porösa, affekterade, gråtmilda ton, det kan jag ej afgöra,
och då förfaller anmärkningen. Men jag tror dock snarare,
att orsakerna äro andra. Det kan ej nekas, att en
jeune-premierroll i vanliga fall är ganska otacksam. De äro sig
tämligen lika. Och då de enligt sakens natur anförtros åt
yngre, mindre mogna skådespelare, som ej lyckas få fatt i
någon sida af rollen, som de kunna aflocka något
indivi-duelt, så söka de ett mönster — enkannerligen Delaunay
— hvars fel de förstora och hvars förtjänster de ännu ej
mäkta återge.
Så går ej Marais till väga. Som prins Panine stälde
han fram för åskådaren den slaviske ädlingen lifs lefvande:
förnäm, arrogant, om det behöfdes, men också inställsam,
smekande, tjusande, när det var nödvändigt för hans syften.
När Madame Desvarennes, som ingalunda har någon
sympati för honom, vill tränga honom in på lifvet och utforska
hans innersta väsen, lyckas han fullständigt bedåra henne
genom sin tjusningsmakt, ehuru hon är honom så
fullkomligt olik. Marais’ spel i denna scen var mästerligt. Ehuru
man känner på sig, att mannen är en skurk, kan man lika
litet som Madame Desvarennes motstå honom.
Här slutar jag med den önskan, att alla skådespelare i
alla land måtte få ögonen öppna för naturen, lifvet, att de
måtte fatta sin uppgift med samma allvar som de franska
dramatiska konstnärerna, att de måtte anse ingen uppgift
för obetydlig att nedlägga arbete och allt hvad de äga af
energi på, att de mätte få den stora förmånen att i
ungdomen lära sig något, ty alstrar än skolan i mycket slentrian,
så länder det dock alltid den verkligt uppåtsträfvande
konstnären till nytta att gymnasticeras i sin konsts teknik.
Axel Bergström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
