Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ung stad och en ung stat.
437
utvidgande sina gränser. Är denna utveckling naturlig, och
innebär den en antydan om den omkringliggande statens
förmåga att kunna uppblomstra till samma välstånd som
Unionens öfriga stater? Frågans besvarande torde utom sitt
allmänna intresse äfven hos oss ega ett särskildt, då
skandinaverna (i synnerhet svenskarne) äro jämförelsevis rätt starkt
representerade i Nebraska. I ett samtal med guvernören
hörde jag honom uppskatta deras antal där för närvarande
till omkring 25 tusen.
Det ofantliga slättland, som från Missouri-floden
utbreder sig ända bort mot Klippbergen — ett af de alra
vidsträcktaste i världen — ansågs för ej lång tid sedan,
hufvudsakligen på grund af den där rådande torkan, såsom
otillgängligt för all odling och kallades allmänt för »Amerikas
öken». Det var indianernas och buffelhjordarnes förlofvade
land och ansågs lämpligt pä sin höjd att användas till
betesmarker. Det hade blifvit ett i läroböcker antaget axiom,
att den amerikanska jordens odlingsbarhet upphörde vid den
9ö:te meridianen.
När för femton år sedan kontrakt om byggandet af
den första järnvägen i Nebraska uppgjordes, ansågo Bostons
kapitalister, som satt sig i spetsen för företaget, det ej ens
mödan värdt att med några penndrag tillförsäkra sig om
de tolf tusen tunland per eng. mil, som staten anslagit för
dylika företag, så värdelös ansågs jorden. Och när för litet
mera än tio år sedan ett sällskap ingeniörer och kapitalister
färdades öfver Nebraskas prärier för att bestämma riktningen
af den påtänkta transatlantiska banan, yttrade en af dem:
> Landet är i sanning vackert; hvilken skada blott, att det
är så värdelöst, och att intet medel finnes att betvinga dess
öken-natur! Indianerna kunna gerna behålla det, om det
kan skänka dem någon tillfredsställelse.»
Sådan var för kort tid sedan Amerikas stora
prärie-öken, eller sådan ansågs den vara. Men en stor förändring
har på de sista åren egt rum. De emigranthopar, som från
östra staterna och Europa hunnit fram till Missouris breda
floddal, trängde snart däröfver, vältrade in öfver prärierna
och begynte sin kamp med den illaberyktade »öknen».
Plogen sattes i marken, såningsmannen strödde det pröfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
