Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
literaturbref från norge.
psykologiskt fina karaktäristiken af Thoras nervösa sensualism,
- och i den ungdomliga friskhet, den liffulla sundhet, den
varma och kraftiga stämning, som uppbär det hela. — »Det
flager i byen og paa havnen» är en ung bok, — det är dess
största förtjenst och dess bästa beröm. Derigenom bildar den
en så välgörande motsats till all den trötta pessimism, all den
sjukliga onatur, som är kännetecknande för största delen af den
moderna literaturen. Denna dess egenskap skall också — vid
sidan af det etiska allvar, som genomströmmar den — trots alla
brister gifva den plats bland diktarens bästa arbeten och makt
att länge öfverlefva dagens flyktiga alster.
Det samma kan icke sägas om Henrik lösens sista drama
» Vildanden». Det är tvärtom en mycket gammal bok, en butter
bok, en trött bok. Det är dertill en mycket obegriplig bok,
som förvisso har beredt de fleste af diktarens beundrare lika
mycket missräkningar som hufvudbry, om än den officiella
kritiken pligtskyldigast har gjort sitt bästa för att se djupsinnig ut.
Jag vill icke söka likna den derutinnan, så mycket mindre som
stycket ju redan varit föremål för så många skriftliga och
muntliga debatter, att de fleste literärt intresserade väl sjelfva bildat
sig en mening om det samma. Äfven denna tidskrift har ju
innehållit ett kortare omnämnande deraf; och jag vill —
beträffande detta arbete — förklara, att jag i det väsentliga
instämmer i den stränga dom, som deri fälles öfver Ibsens senare
författarskap. Men när jag det gör, gör jag det med en
vördnadsfull och tacksam bugning för allt det sköna och stora, som
denfie grubblande ande redan skänkt oss.
Ibsen är ju vår unga literaturs stolthet, — a-Kongsemnerne*
vår »Hamlet», »De unges förbund» vår »Tartuffe», »Per Gynt» vår
»Faust» och hans senare nutidsdramer — särskildt »Ett
dukke-hjem» och det ohyggligt gripande nattstycket »Gengangere» —
vårt vigtigaste bidrag till den europeiska problemliteraturen. Väl
kan han icke alltid frikännas från en viss böjelse att framställa
abstraktioner i stället för menniskor af kött och blod och från
en nästan allt för ungdomlig ifver att upptaga till behandling
hvarje ny idé, som för ögonblicket är under diskussion i de
stora kulturländerna. Men ha kanske somliga af hans senare
arbeten derigenom fått större aktuelt intresse än beståndande
värde, så finnes dock på samma gång i hans tankar en så
slående dristighet, skärpa och djuphet och i hans språk en så
klassisk skönhet och malmfull välklang, att dessa egenskaper till
fullo berättiga de förväntningar, hvarmed hvarje nytt arbete af
honom varit emotsedt, och den beundran, den förargelse, den
uppståndelse, han väckt.
Emellertid: interdum et dormitat bonus Homerus, — det
är onekligen vanskligt att finna kärnan i den nöt, han sist gifvit
den läsande allmänheten att knäcka. Ibsen har ju alltid drifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
