Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
literaturbref från norge.
ett surr af det banalaste hvardagsprat, — det är så, att man
kan bli både kollrig och sjuk af det. Det gör nästan samma
intryck som Ludvig Heibergs »Syvsoverdag», der ett galleri af
hvardagsmenniskor rör sig mot en bakgrund af romantiskt
fantasteri; — när skämtet göres till aHvar, blir blandningen ett
besynnerligt och frånstötande grått-i-grått, der det mördande skottet
till slut verkar teatraliskt och obegripligt som ett skott i dimman.
Kort och godt tror jag mig således kunna beteckna Ibsens
sista arbete, jernfördt med hans tidigare, som ett dödfödt foster,
— det har icke gjort något varaktigare intryck på den läsande
allmänheten, dess lärdomar, — om det ger några, — ha icke burit
någon frukt, och af dess framkomst finnas inga märkligare spår
i den allmänna diskussionen. — Att stycket för öfrigt är i
tekniskt hänseende välgjordt, behöfver knapt sägas. Dess
sorgfälligt utarbetade språk är på ett beundransvärdt sätt nyanseradt
efter de uppträdande personernas olika karaktär; der finnas
slående repliker — ehuru hvarken så många eller så goda, som
vi äro vana vid i Ibsens stycken; och kompositionen är med all
sin fantastiska utsmyckning ett genomfördt konstverk, der det ena
hjulet griper in i det andra som i ett urverk. Men man kan
nästan blott förarga sig öfver, att så fin konst användts på så
otacksamt stoff.
Hvad Björnson är som lyriker och Ibsen som dramatiker,
det äro Lie och Kielland som berättare, ehuru på sinsemellan
mycket olika sätt.
Jonas Lie har som författare genomlöpt en temligen ojemn
och bugtande bana. — Hvad som i hans första berättelse »Den
fremsynte» med ett slag eröfrade honom kritikens erkännande
och allmänhetens sympati, var den storslagna och äkta skildring
af Nordlandsnaturen, han deri gaf. Det var ett nytt och okändt
land, som dermed öppnade sig för poesien, rikt på kraftig
egendomlighet, på slående motsatser, på gripande storhet. Man mins
den dristiga jemförelsen mellan de äfventyrliga förhållandena
norrut och hufvudstadens »smaapusleri»: »Jeg gad nok seet en
hvalfisk i klemme mellem prinsens- och toldbodgade, gloende
ind til en familie i överste etage, eller en havareret havdraug
forsögt anbragt paa raadstuen af de pene, guldsnorede
kon-stabler!» — Den stämning, som uppbar denna berättelse, hvilar
också — om än måhända något mindre intensiv — öfver hans
två följande arbeten: »Tremasteren Fremtiden» och »Lodsen og
hans hustru». Men derefter såg det en tid ut, som om han hade
kommit in i smult vatten. »Faustina Strozzi» med sin dåliga
vers var ett missgrepp, — »Grabows kat» visade tydligt, att
Lie icke var danad till skådespelsförfattare, — och försöket att
upptaga de högre klassernas lif till behandling i »Thomas Ross»
och »Adam Schrader» utföll icke heller just lyckligt. Men så
sköt han fart igen. »Rutland» och »Gaa paa» egde de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
