Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449 literaturbref från norge.
fallet hos andra moderna författare — de skyldige der som blotta
bedragare och slynglar, höljda af sina medmenniskors hån och
förakt. Antonia Griiner med sin kraftiga natur upptager sin
gamle, giktbrutne mans arbete, — »naar du er lederen, saa er
jeg armene, gubben min!» Mariane Borg grundar en barnasyl
på tillskyndelse af den praktiskt förnuftiga barnmorskan madam
Torbjörnsen, en af bokens förträffligast skizzerade figurer. Och
Henrik, som återkommit från sin Amerikatur med friska krafter,
räddar genom sin energi återstoden af familjeförmögenheten. Ja,
till och med »lorden» ådagalägger i olyckans tid en trots all
lättsinnig svaghet verkligen god och öm natur; han gör, hvad
han kan, för att återskaffa åt enkor och fattiga deras pengar och
finner i sin familjs sköte tröst för det slag, som drabbat honom,
om han än saknar kraft att lägga bort sin stormande
lefnads-friskhet för att börja ett nytt lif. — Som några bland bokens
förträffligaste partier må för öfrigt påpekas den om Kiellands
naturmålningar erinrande skildringen af ruddammen, som »laa
der som ett dunkelt öje paa, hvad der bevægede sig slægt efter
slægt»; — den lustiga uppräkningen af alla de olika märkvärdiga
exemplar af sorghattar, som döko fram ur vindsskrubbarna och
uppträdde vid Mads Foss’ begrafning; — och madam
Torbjörnsens originella betraktelser öfver fattigdomseländet, som sluta
med de visa orden: »Der blir ingenting af, för det kommer i
loven, att en jordemors månd skal sidde i fattigkommissionen,
— han har erfaringer.»
Som berättare har Jonas Lie småningom bildat sig en egen
utpräglad, högst egendomlig och liffull stil. Den är så långt
ifrån att vara regelbunden, akademisk, klassisk, att den snarare
förefaller vårdslös, — uppblandad, som den är, med
hvardags-språkets jargon och uppfyld med punkter, tankstreck och
interjektioner. Hans språk är icke likt Kiellands utbildadt i salongerna,
utan hemtadt från gatorna, hvardagsrummet skeppsdäcken. Hans
uttryckssätt är derför ofta knaggligt, tungt och hoppande, men
alltid naturligt, rättframt, och i hög grad lefvande. Dock kan
han icke frikännas från en böjelse att öfverdrifva sina
egendomligheter, hvarvid språket emellanåt får en bismak af manér.
Uttryck sådana som: »— drömmer! —jog han stokkenind i luften.»
— »Gaar ikke an att vente længere! — kastede han overfrakken
paa sig.» — »Höh-höh! — bryggede det bare videre op», —
sådana uttryck kunna nog vara lifliga och målande i och för sig;
men de må nyttjas med måtta, för att de icke skola taga sig
affekteradt ut. Och en ordförbindelse som denna: »— skal
lades staa hen» — må helst alls icke nyttjas. — Ett fel är det
också, när författaren för att föra läsaren in medias res ibland
låter förleda sig till att gifva de nödiga upplysningarna så
osammanhängande och bitvis, att uppfattningen försvåras. På sidan
i i dén i fråga varanue boken benämnes sålunda Mads Foss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
