Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literaturbref från finland.
469
publik. Denna upptäckt är nog för att skingra alla hennes
illusioner och göra henne till en lycklig och nöjd hustru. Den
enkla skildringen är rätt väl hopkommen och utgör kanhända
perlan i hela samlingen. Minst lyckad är den längsta
berättelsen, I hemlighet, hvars ämne är hemtadt från kroglifvet i
hufvudstaden. I allmänhet är förf. föga lycklig i sina teckningar af
de lägre folkklasserna. Gäller det endast de yttre vilkoren, så
har han nog realistiska färger till hands, men vid teckningen af
sjelfva personnagerna faller han lätt i det vanliga felet att hos
simpelt folk nedlägga samma fina känslolif som hos de bildade
klasserna. I denna skildring vidlådes dessutom utvecklingen af
samma fel som i de gamla tragedierna, att nämligen alla
personerna omkomma på något märkvärdigt sätt, så att vid
berättelsens slut ingen mer återfinnes i lifvet. Det hela skall utgöra
en illustration till bränvinets sorgliga följder. En åt denna last
förfallen individ utgör äfven hjelten i berättelsen Vilsekommen.
För sitt liderliga lefverne blir han förskjuten af sin far och
utstött från sitt hem, men genom att med fara för eget lif rädda
sin bror från att drunkna, erhåller han förlåtelse och kan
begynna ett nytt lif. Framställningen lider något af
osannolikheter, och den slutliga katastrofen, som ställer allt till rätta,
påminner för mycket om en deus ex machina. Hvad man
enkannerligen saknar hos Wahlberg är en djupare, mer psykologisk
karaktärsteckning. I stället möter man hos honom ett lätt
framställningssätt, en tro på det goda och ett ömmande hjerta för
alla mensklighetens lidanden.
F. Wahlberg är nära nog den ende dramatiske förf. på
svenskt språk vi för närvarande ega. Hans senaste skådespel
heter Våld och behandlar den religiösa frågan. Stycket utgör
ett inlägg för dissenterlag, fullständig tros- och samvetsfrihet,
kyrkans skiljande från staten, hvilka frågor allt mera begynt
diskuteras äfven hos oss. Tendensen i pjesen är, att hvaije religiös
öfvertygelse måste fritt och öppet få komma i dagen, och att
all andlig träldom äfven i vårt land måste taga slut. Hjelten i
stycket säger: »Det fins ingen makt på jorden nog hög att kunna
befalla öfver människans medfödda rättigheter, att känna och
tänka fritt. Om lagen också tusen gånger stadgar sådant, som
inskränker eller beröfvar oss dem, kallar jag det icke lag, utan
våld och böjer mig inte». Anmärkningsvärdt för stycket är, att
striden är förlagd i kyrkans eget sköte. Ofvanstående djerfva
ord uttalas af en ung prest, som på en utrikes resa insupit
frikyrkliga idéer, hvilka han efter sin hemkomst begynner högt
förkunna, i det han tillika ansluter sig till en sekt, som kallas »fria
församlingen». Örngård har dessutom på utländsk botten ingått
äktenskap med en sekterisk kvinna, som aldrig har tillhört
statskyrkan. En dylik förening eger ingen laglig giltighet i vårt land,
och med allt detta frågar man sig, huru det är möjligt, att Al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
