Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literaturbref från finland.
471
en dylik händelse skulle aldrig kunnat passera, åtminstone ej i
vårt land, dit förf. förlagt densamma. Såsom verklighetsdiktare
har han med detta stycke helt och hållet fallit ur sin rol. Han
har på de sväfvande begreppen sanning och frihet konstruerat
en religiös sekt, som ej eger någon hållbar position. Han har
gifvit oss en prest, som på samma gång blir statskyrkans
tjenare och frikyrkans förkämpe. Men icke nog dermed. Han
presenterar för oss åklagare, som vilja döma en sekterisk prest
till landsflykt och förpassa ett resande bildadt fruntimmer,
hvilket antagligen med behörigen vidimeradt pass kommit till
landet, som lösdrifverska till länshäktet. Testamentet är likväl den
dunklaste punkten i stycket och blandar ohjälpligen bort det
hela. Att förf. denna gång intrasslat sig i en så olöslig härfva,
kan endast tillskrifvas den omständigheten, att han med
hufvud-frågan, den religiösa, hopblandat andra konflikter, framför allt
den redan nämda balansfrågan. Till antydda brister kommer
slutligen äfven en mindre hållbar karaktärsteckning. Det visar
sig bland annat i förhållandet mellan far och son. Örngård är
en gammal brutal och egoistisk figur, som icke ryggar tillbaka
för några betänkligheter, som behandlar sin son med en
hårdhet och hjertlöshet, hvilken går så långt, att han jagar honom
bort från hemmet, låter honom svälta och till och med sätter
lagens arm i rörelse mot honom. Att sonen i slutet af pjesen
känner sig manad att för denna far offra fosterland,
medborgerlig ära och allt, är icke blott osannolikt, utan äfven
otillfredsställande. Man återkommer här till det säregna försonings- och
förlåtelsedraget hos förf., men en försoning af dylik art kan
läsaren dock aldrig gilla. I hvaije fall visar det sig, att Wahlberg
icke varit vuxen den religiösa frågan. Hans stycke har ej heller
blifvit uppfördt härstädes. Den dramatiska diktningen hos oss
bidar ännu sin Messias.
Utom skönliteraturen, biand hvars senaste alster jag ofvan
redogjort för de mest betydande, har här äfven på andra
områden framträdt arbeten, hvilka vore förtjenta att
uppmärksammas. Men då jag redan alltför mycket tagit tidskriftens utrymme
och läsarnes tålamod i anspråk, vill jag för denna gång sluta.
Arvid Hultin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
