Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lltfcraturanmälnlngak.
475
nelsegång» för den inom Vadstena kloster aflidna
unionsdrottningen. — Den följande bilden visar gestalter från medeltidens
slut och öfvergången till den nya tiden: Lunds sista kyrkofurstar,
ärkebiskop Birger Gunnarsson, aflatskrämaren Arcimboldo och
Didrik Slagheck, den ridderlige äfventyraren Sören Norrby, som
här vid Lund lät hylla den landsflyktige konung Kristian II.
Der visas slutligen.f Skånes reformatorer — de voro äfven
Danmarks: Jörgen Kock och Hans Mikkelsen, Claus Mortensen och
Christiern Pedersen äro Malmös och Lunds minnen från den
danska reformationstiden.
Med katolicismen var Lunds glansperiod förbi. Det sjönk
till en ringa landsortstad, med låga, oansenliga hus, ur hvilkas midt
den väldiga katedralen höjde sig såsom minnesmärke om
förgångna dagars storhet; och det behöll denna typ ända in i vårt
århundrade, sedan orten ånyo under svensk styrelse blifvit en
härd för nordiskt odlingslif. Festtågets glanspunkt — af åskådare
beskrifves det såsom af ett verkligen gripande intryck — var den
tafla, som i beskrifningen nämnts Sverige. Det var minnen från
Sveriges stormaktstid, som här i krigisk ståt fördes fram, med
segertecknen från Breitenfeld och Lutzen, Warschau och Narva,
företrädda af Sveriges riksbanér; det var represantanter af »gula
och blå brigaderna», Karl X Gustafs, Karl XI:s och Karl XII:s
lifdrabanter på frustande hästar under standar med de stora
konungarnes namnchiffer. På ett af segertecknen lästes namnet
Lund: det hugfäster det blodiga minnet af det slag, som den 4
december 1676 utkämpades utanför Lunds murar och som
beseglade den svenska stormaktstidens enda ännu beståndande
eröfring: införlifvandet af Skåne, Halland och Blekinge.
Karolinernas grupp erinrar äfven om Karl XII:s tvååriga vistelse i Lund,
då den fredliga staden var hjeltekonungens högqvarter, och han
sjelf på lediga stunder hörde universitetets professorer föreläsa
och bevistade latinska disputationsakter.
Det karolinska tidehvarfvet hade nämligen i Lund lemnat
ett varaktigt minne: den karolinska högskolan, hvars verksamhet
åter försäkrat Lund den plats i Nordens odlingshistoria, som det
under nära två århundraden synts vara på väg att mista. När
Karl XII föll vid Fredrikshall, hade det lärosäte, hvars
grundande var hans farfaders storsinta tanke, egt bestånd i femtio
år. Många svårigheter hade det haft att genomgå, en gång hade
det varit upplöst — 1676—82 — och en annan gång, under
Karl XII:s krig, nära sin upplösning; den stränge rikshushållaren
Karl XI hade öfver det en gång frikostigt utrustade lärosätet
låtit reduktionens hand hvila tung, och inre misshälligheter hade
ytterligare förlamat dess verksamhet. Men ett stort verk hade
dock det i gränsprovinsen mot Danmark grundlagda lärosätet
under sina första 50 år uträttat: det var de skånska landskapens
Ny Sv. Tidskr. 6:te årg:s 8:c häfte. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
