Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6
STAGNELII LÄRODIKT »KÄRLEKEN».
Och i sorgflor sig naturen klär.
Lunden mörknar, blommans kalk sig sluter,
Daggens gråt sig öfver fälten gjuter,
Och af sömnen typiskt uppenbaras
Dödens hemska, fruktade rnystér.
Sir. 4. Men denna så omisskänneligt sig yppande k&nsla af njutning
eller lidande hos den döda och oförnuftiga naturen är omedveten. Längtan
till ljuset beherskar plantorna och djuren, utan att de sjelfva veta derom.
Helt annorlunda förhåller det sig med den dragning, som skönheten utöfvar
på menniskans ande. Menniskan är den enda varelse här nere, som
medvetet kan njuta skönheten.
Allt hvad menniskan med sina sinnen uppfattar, upptages i hennes
själ; denna är således en hel verld i miniatyr, en mikrokosmos; och der finnas
ock utom dessa bilder af sinneverlden minnen från och aningar om den
Öfversinliga verlden. Dessa senare förädla och förklara de upptagna bilderna af
det sköna i sinneverlden.
Dock, bland lifvets alla myriader,
Menskan blott af varelsemas Fader
Unnades att njuta skönheten.
Medvetslösa plantorna och djuren
Blicka upp mot ljuset och azuren —
Menskoanden ur sin mikrokosmos
Ger förklarad hvaije bild igen.
Sir. j. Allt det sköna, som här möter våra sinnen, är blott en
dunkel bild af den himmelska skönheten; allt har sålunda sin vida härligare
himmelska urbild, och denna urbild har en gång af själen blifvit skådad.
Då vi nu se något skönt, påminnas vi om urbilden, och så kommer för oss
minnet af denna att gifva högre glans åt det sköna här nere. Vi få en aning
om den lefvande, själfulla skönhet, som hår blott afspeglas i en död symbol,
och inlägga sålunda en själ i symbolen. Rosen är ej vacker endast iör sin
form och Arg, utan den är oss en symbol af menlös glädje och återstrålar
af dennas högre, själfulla skönhet. Likaså se vi i liljan oskuldens skönhet, i
violen blyghetens, i cedern den stolta kraftens.
Allt, hvad skönt för dennes blick sig målar,
Af sin urbilds ljusa gloria prålar,
Adladt blir af själens gudadrag:
Rosens mun af menlös glädje myser,
OskuldsgTans från liljans krona lyser,
Blyg i gräset gömmer sig violen,
Cedern sträfvar stolt mot etherns dag.
Sir. 6. Så ega vi förmågan att i allt ana en själ, och såsom tolkar
för våra aningar hafva poeterna med gudalif befolkat all naturen. Månen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
