Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6 STAGNELII LÄRODIKT »KÄRLEKEN».
högste gudens uppdrag bildat menniskosjälarna. Hos
gudarne, hvilkas väsen liksom all den skapade verlden består
af idé och materia, är den senare den förra fullkomligt
underdånig; i menniskans väsen åter ingår mindre af idén och
mera af materien, och det är blott med möda den förra kan
beherska den senare. Emellertid är clet möjligt, och det
är skaparens mening, att idén skall herska. Menniskosjälarna
voro i början alla lycksaliga såsom gudarne, vistades bland
dessa och följde dem, der de ordnande genomfara
verldsalltet. Men för gudarne är det ej nog att beständigt syssla
med den skapade verlden, den materiebemängda. Då och
då höja de sig upp ur fenomenverlden och skåda så utanför
verldsalltets klot den rena idéverld, den af materien oberörda,
hvari den oskapade guden lefver; denna idéverld är det i
sanning varande, hvaraf fenomenverlden endast är en, af
materien förvrängd, bild. Åskådandet af det verkligt
varande, af idéerna, närer verldsgudarnes ideela del och är
vilkoret för deras’ oförgänglighet Äfven för
menniskosjälarna är det nödvändigt att då och då se åtminstone en
skymt af idéverlden. Men för dem är det svårt och kostar
stor ansträngning att följa gudarne, då dessa höja sig öfver
verldsklotet. De menniskosjälar, som ej förmå detta och
som under en viss tid ej skådat idéerna, falla från gudarnes
verld ned på jorden och fängslas der i menniskokroppar.
Strax efter sin förening med kroppen är själen liksom
bedöfvad, dess förmåga är liksom öfverväldigad af materien;
men hon vaknar så småningom till medvetande, och svaga
minnen af dess forna vishet börja röra sig hos henne. All
uppfostran, allt lärande är således ett återuppväckande af
en insigt, som förut funnits hos själen. Själens uppfostran
skall gå ut derpå att återgifva henne förmågan att höja sig
till gudarnes verld. Denna förmåga kan hon ej vinna under
en lifsperiod. Då hon genomlefvat en sådan, flyttas hon vid
kroppens död till underjorden, hvarest straff eller belöning
väntar henne för en tid af 1,000 år. Efter dessas förlopp
förenas själen med en ny kropp efter eget val, hvilket
utfaller väl eller illa, allt efter som själen är vis eller
dåraktig. Vid detta val kan det hända, att en själ väljer att
förenas med en djurkropp; under den första lifsperioden, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
