Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÄN NORGE.
659
grannland och i Tyskland — göra det till en anmälares pligt att
icke förbigå dem med en axelryckning, något som man eljes
kunde vara frestad att göra, då det gäller en anonym qvinlig
skriftställare, i synnerhet som hon har fått namn om sig att
tillhöra den »uppbyggliga» genren. Gent emot Marie håller denna
uppfattning emellertid icke streck — åtminstone icke hvad
angår hennes sista arbete.
»Fra fars og mors tid» lemnar en tidsbild från
bergsstaden Kongsberg under åren näst efter 1814. Lifvet i den gamla
bergsstaden med sitt småsinne, sina stojande julnöjen o. s. v.
samt den brytning, som då förefans mellan gammalt och nytt
— mellan det försvinnande landsfaderliga ’styrelsesättets stela
galanteri och den nyvunna frihetens spirande likhetskänsla och
friskare lif, — detta är skildradt både lefvande och ledigt och
icke utan humor. Författarinnan synes vara väl invigd i de
förhållanden, som behandlas, och boken innehåller ganska goda
karaktärer: bergsrådet, »de» Munthe, den gammaldags hofmännen,
som lefver i minnena och förargar sig öfver »disse saakaldte
fremskridtsmænd, som indbilde sig, at de ere til for at
refor-mere verden»; hans dotter, den stolta, alvarliga Laura;
»sång-fogeln», den muntra och skrattlystna Tina Selmer: den
afsig-komne, försupne skomakaren Ole Vold med sin konstlade
galg-fogelshumor och sonen Gabriel, som från barndomen älskar
Laura, men drar det kortare strået gent emot sin rival, den
elegante verldsmannen Römer. — Maries språk är korrekt och
flytande, men något för stelt och tungt konstrueradt och för
allmänt, för litet karaktäristiskt i uttrycken. De känslor, hon
skildrar, äro för det mesta naturliga och rent menskliga utan
onödig moralisering och pedantisk tillgjordhet. Man höre blott,
huru »stiligt» bergsrådet uttrycker sig, då hans dotter har varit
nog ovördsam att beskylla hans »distinglierade» middagsgäster
för att skråla och skrika om hvarandra vid bordet: »Skraale!
— Min rare pige, brug dog for himlens skyld ikke et saa
horribelt udtryk! Man skraaler aldrig i de höjere cirkler, söde
barn, — og hvis nogen kunde forglemme sig i den grad —
nu, da vilde man ignorere det!» Eller hur friskt »sångfogeln»
kan qvittra: »Jeg er ofte saa glad, saa glad — især i de sidste
dejlige uger, — at jeg mangengang maa valse lidt med mig
selv, og saa indbilder jeg mig, at jeg valser med — nogen,
for-staar De nok, og da er det, som mit hjerte maatte briste af
fryd, og saa — — saa begynder jeg at græde for ingen
ver-dens ting; men det er frygtelig dumt at bære sig saadan ad,
naar man er voksen dame, siger Malvina Arnemann.» Skada
blott, att denna naturliga ton icke fullständigt hållit i sig till
bokens slut, der den oundgängliga moralen i onödan blifvit
påklistrad. Men i det hela måste man säga, att Marie är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
