Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 LITERATURANMÄLNINGAR.
ningar, orättfärdig (d. uretferdig) för rätt, rättvis, orätt, orättvis,
0. ss. v. Hvad våra godtköpsöfversättare af romaner, noveller
och följetonger kunna i denna väg bjuda en läsare, är verkligen
att baxnas åt, och ofta nog får man bäst reda på författarens
mening genom att så bokstafstroget som möjligt söka öfversätta
tillbaka till det språk, som legat till grund för den s. k. öfver-
sättningen.’ Dylika prestationer . äro emellertid icke blott löje-
väckande; de innebära äfven en fara, ty för mången, som ej
har tillfälle att läsa annat än tidningar, fastnar ändock alltid
något af dessa slarfaktiga ord och vändningar och bidrager i sin
mon att fördärfva hans eget språk. Det gäller härom detsamma
som om förtalet: semper aliquid haeret.
För en redbar och samvetsgrann öfversättare ställer sig
saken mycket olika, allrahälst om han företagit sig att återge ett
poetiskt arbete. Svårigheterna äro då så pass stora, att mången
gång författaren sannolikt haft mindre möda än öfversättaren,
och kanske är det till och med ett väsentligt vilkor för att
öfversättningen af ett skaldeverk skall lyckas rätt, att den
verkställes af en som själf är skald. Åtminstone tyckas de sven-
ska öfversättningarna af Byron, af Goethes Faust och Tasso, af
Moores Irländska Melodier, af Milton, af Béranger m. fl. intyga
något dylikt, och detta är äfven naturligt, vare sig att man ser
på den sannt poetiska uppfattningen eller på det språkliga åter-
gifvandet. Det är dock icke allom gifvet att uppfylla detta för-
sta vilkor; så mycket större makt ligger det då uppå det andra,
som i själfva verket kan sägas innehålla allt, där en öfversättare
»har sig aldeles efter att rätta», och som med ledning af den
bekanta italienska ordleken traduttori traditori kan uttryckas så,
att en öfversättare får icke vara en förrädare. Han får icke
vara förrädare mot den författare han tagit sig för att öfversätta,
ej häller mot det språk, till hvilket han öfverflyttar det främ-
mande arbetet, och som väl i de flesta fall är hans eget moders-
mål. På denna fordran kan intet afprutas ens till förmon för
rim och meter, och det behöfves icke häller, där den rätta be-
gåfningen finnes, såsom man kan se t. ex. nu senast af herr
Lings mönstergilla öfversättning af V. Hugos WNagoleon I! och
af herr Fredins Skilda stämmor, som höra till det allrabästa vår
öfversättningsliteratur har att uppvisa.
Det är emellertid klart, att ett så vackert resultat lättare
kan uppnås, när, som 1 de båda nyss nämda fallen, vederbörande
gripa sig an med enstaka dikter, som mäktigt tilltalat dem och
meddelat dem något af författarens egen inspiration. Herr Ring
åter har tagit för sig en hel diktcykel af en och samma skald, och
redan häri ligger, åtminstone jämförelsevis, en viss svårighet, så
till vida som öfversättaren därigenom blifvit bunden till allt och
det nästan a priori kan antagas, att icke allt kan hafva lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
