Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfvergång.
Hon låg till hälften gömd bland väpplingen, som täckte
backen nedanför villan, och, gret, gret så passioneradt, så
öfverdådigt, som bara den kan gråta, som föga eller intet
tagit ut af lidandets kapital. Hon liknade en stor fjäril i
sin hvita drägt och sitt guldskimrande hår, som i två tunga
trensar föll ända ned till midjan. Foglarna, som först blefvo
skrämda, flögo snart åter trygga från gren till gren; ett par
ekorrar återtogo efter ett par misstänksamma ögonkast obe-
kymrade sin muntra lek i en jettetalls lummiga grenar: här
var ingenting att frukta — det kände de.
Sommarmorgonens hela skära friskhet hvilade öfver
nejden. Sjön låg blank och glänsande, lik en trollspegel
upphämtande hvarje reflex från skyarna, som ännu rosen-
röda sakta gledo fram i den klara luften. Genom björkar-
nas ljusgröna, knappt utspruckna löfverk föll solljuset dropp-
vis ned och kom marken vid deras rötter att glänsa varm
och mjuk som fläckigt leopardskinn. Från ängen, hvars
alla blommor gnistrade af dagg, drogo berusande vällukter,
och inuti skogen, som sträckte sig nästan ända fram till
villans dörr, rådde denna väntansfulla, högtidliga stämning,
som bebådar en ny dag. Men ingenting tycktes kunna förmå
den smärta flickgestalten der bland blommorna att lyfta upp
hufvudet. Nu, sedan snyftningarne upphört, låg hon all-
deles orörlig med händerna knutna kring grässtänglarna
och bara tänkte och tänkte. Hon tänkte på sin förlofning.
på sin jublande lycka som fästmö och brud — men oklart
och dimlikt. Det var som om allt detta rört en helt annan
person. Det var bara ett, som stod klart, så brännande klart
— att han narrats för henne!
Åh, hon trodde att hon måste dö, när hon såg hans
leende, upphettade ansigte der uppe på verandan bland de
andras. — Han, som kysst henne på morgonen, så ledsen
öfver att nödgas lemna henne en hel dag »i tjensteäliggan-
dem! — Men det var ju bara af ömhet han narrats — rum-
let var ju nödtvunget — så hade han ju sagt. Af ömhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
