Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 DRAMATISK KONST.
»Mellan drabbningarne» — åEn räddande engel>! Detta dag-
liga uppträdande /Aar skadat fru H:s talang, som dock snart nog
repat sig med den ungdomliga elasticitet, hvarpå artisten redan
visat så många prof. Men hvarför använda Aerr Hartman i
roler, der hans ungdomliga elasticitet omöjligt längre kan förslå?
Förälskade underlöjtnanter på ett par och tjugu spelade hr H.
för tjugufem år sedan snart nog; man borde ha roler af annat
slag för en artist som hr Hartman, och man borde ha artister
af annat slag för roler som den unge löjtnanten i den olyck-
saliga giftdroppen.
Man borde och man borde. Det är detta krntikens evin-
nerliga fältrop. : Til" och med den fredligaste och stillsammaste
teaterledare kan bli nervös häraf. Jag vet derför knappast, om
det är skäl att röra vid Nya Teatern och dess ledare vidare än
jag gjort på tal om Lina Sandell. Törhända skulle jag våga ett
råd: slut ut konversationskomedien från Nya Teatern! Dock,
det är ej jag som i första hand ger detta rådet; det är Nya
Teaterns — akustik.
På den akustiken har år Hillberg ledsnat, han tillhör nu
»Patriis musiss. Nya Teatern har hvarken skäl att skratta eller
gråta åt förlusten, ty om den å ena sidan med saknad minnes
den ypperlige Risto i »Arbetarens hustru», så erinrar den sig å
den andra med en saknad af annan sort den ekonomiska för-
lusten på »Kungsämnena», som hr Hillberg icke spelade med i,
trots det han der utförde en rol. Måtte å de kungliga tiljorna
hr H:s stora, nyckfulla talang bli allt mera stor, allt mindre
capriciös!
Fru Ulf blir Blasieholmen trogen än ett år. Denna skåde-
spelerskas kraftiga realistiska ådra har i fru Canths nyss omtalade
folkdrama kommit till stor heder, och hade icke fröken -Sandells
underbart poetiskt hänförande zigenarflicka distraherat publiken,
skulle större uppmärksamhet blifvit fäst vid fru Ulffs spel i den
förtryckta hustruns rol.
Slutscenen i 1886 års vårsäsong var briljant: Ernesto Rossis
gästspel. Stor som konstnär i Lear, Othello, Hamlet, stor som
virtuos i Kean och Ludvig XI, skall Rossi alltid stå som ett
ljus i vår sceniska konsts historia. Man behöfver ej beundra
den snillrike italienaren mindre, om man erinrar om att han i
dessa roler haft föregångare, hvilka icke blifvit honom långt efter
i storslagen kraft eller spirituel karakteristik. Så t. ex. Olof
Ulrik Torslows gripande Lear eller ohyggligt realistiske Ludvig
XI; Georg Dahlquists afrikanskt glödande Othello, eller Edvard
Swartz” fulländadt noble, finessfulle och poesirike Hamlet. I
Macbeth öfverträffade hr Rossi dock allt hvad svensk scen der
kunnat erbjuda, om ock fru Hwassers lady af äldre konstkännare
icke sättes i jembredd med Sara Torslows. Den bloddrypande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
