Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. NORDAUS FÖRFATTARESKAP. 595
mellan vår verkliga, på naturvetenskapen grundade verldsåskåd-
ning och den auktoriserade, nedärfda, i hvilken vi mer eller
mindre sitta fast. Vi tro ett, och vi handla efter ett annat;
olikheten mellan teori och praktik bildar en ständigt ljudande
dissonans i vårt inre.
Efter att ha utkastat denna sats, drager författaren i härnad
mot alla de ärfda lögner, hvilka äro upphofvet till nutidens pessi-
mism, till Hartmanns förslag om ett kosmiskt sjelfmord, till socia-
lismens »röda spöke», till anarkisternas blodiga feberdrömmar.
Kunde dessa lögner krossas, då vore penskligheten räddad,
missmodet skulle skingras och framtiden gå upp, strålande af
ljus och sanning. Detta är i korthet Max Nordaus program.
Det första han angriper är den religiösa lögnen. »Intet»
— säger herr v. Schéele — »af allt det, som i det moderna sam-
hället står stödt på häfdvunnen auktoritet, utsättes så för Nordaus
kritik som religionen.» För vår del tycka vi, att Nordau lika
hänsynslöst angriper allt som faller under begreppet auktoritet;
äktenskapet hånas lika skarpt som andaktstunden i kyrkan,
samma satirens knutpiska träffar bibelns blad och adelns diplo-
mer — men hänsynslösheten blir kanske mera påtaglig och så-
rande i »den religiösa lögnen», derför att den angriper en för
de flesta vördnadsbjudande, för många helig lifssak.
Herr v. Schéele är också mycket sträng i sin kritik af
detta kapitel. Han anser, att det totalintryck vi erhålla deraf
är, att förf. talar som den blinde om färgen, att han saknar er-
forderliga erfarenhetsfakta, att han ej har tillräckligt god vilja
för att förstå och uppfatta hvad som rör sig inom ett annat
bröst än hans eget. Han ser i Nordau den radikalvordne sonen
af Israel, hvilkens stam stannat i sin religiösa utveckling, och
hvilken sålunda, strängt taget, är oberättigad att yttra sig öfver
känslor, för hvilkas grodd och uppväxt hans inre är helt och
hållet sterilt.
Men på samma gång erkänner han, att Nordau i mycket har
rätt, -och att detta kapitel i viss mån kan vara lärorikt. »Det
fins i vår kristenhet mycket, som förtjenar de satiriska gisselrapp
Nordau delar ut åt höger och venster, och det religiösa hf vi
lefva är ej utan skuld att det missförstås, som af denna boks
författare.»
Nej, i sanning icke! — Men då man medgifver detta, har
man också tillerkänt Nordaus angrepp mera betydelse — för
den tänkande och sjelfständiga läsaren nämligen, som ser hvar
gränsen för dess berättigande slutar — än hvad herr v. Schéele
gerna vill gifva det.
Det är sant att Nordau går tillväga som den, hvilken »kastar
bort barnet med badvattnet», ty i och med detsamma han an-
griper formen, måttar han äfven åt innehållet, krossar det, och
Ny Sv. Tidskr. 7:de årg:s 10:de häfte. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
