Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. = 55
gammal ordning, ännu 1824 i sin tidskrift Odalmannen nyttjade
formerna af, til.
Nordiska Rättstavningsmötet föreslog att i några fall återgå
till denna gamla beteckning. Mötet hade, teoretiskt sedt. all-
deles rätt — men det märkligaste är, att det icke insåg skälet,
hvarför det forna skrivsättet var bättre. Moötesberättelsen talar
blott om, att så »ofta återkommande» ord borde ha en bekväm
teckning. Samma förklaring på ordens afvikande form — deras
vanlighet — finner man hos LEOPOLD, RYDQVIST och andra för-
fattare i senare tid. Från Rättstavningsmötets synpunkt var
naturligtvis också den eftersträvade likformigheten med våra
skandinaviska fränders beteckning en anledning att önska de
kortare formerna.
Orsaken till ordens oregelbundna stavning är ingalunda
deras vanlighet, utan deras tonlöshet. Ett ord sådant som def,
hvilket under de allra flästa förhållanden är obetonadt, bör teckna
sin vokal efter mönstret af den sista tonlösa stavelsen i ban-det
och icke i enlighet med den första tonstarka stavelsen i dädan,
däglig o.d. I de båda satserna »han band det ej än» och »fann
han bandet ej än?» låter ju stavelsen Zez alldeles lika. Samma-
lunda bör det mycket ofta tonlösa hjälpvärbet kar ha rätt att
modellera sig efter sista stavelsen i Akal-kanr, och icke åläggas att
söka sin förebild i £arn-flaska.
Det kan icke på minsta sätt betvivlas, att den riktiga teck-
ningen af dessa ord kommit till helt och hållet på den naturliga
känslans väg. Då emellertid detta förhållande blivit så förbisedt
af våra äldre och yngre ortografer, anser jag det mödan värdt att
anteckna, att den rätta förklaringen af saken finnes angiven i en
enkom åt denna fråga egnad skrift från midten af förra århundradet.
Den lilla bortglömda afhandlingen är författad af en på sin tid
mycket förlöjligad man, professor LAUREL i Lund, hvilken med
alla sina underliga idéer i vissa fall onekligen var före sin tid!).
1) Skriften heter: LArs LAURELS Prof. Ph. Th. O. R. och Medl. i K.
S. V. Ac. Räfst med sina Orthographiska arbeten, hvaruti Vårt allmänna
Skrif-Bruks laggde Dubbel-Grund utmärkes och allena fölges, tillika med en
orthogrfaphisk Tavla och behörig erindran till Fullkåmmelighets ernående i
Vår Skrif-Kånst. Lund 1756. — Hazeuws II 98 citerar om LAUREL följande
samtida epigram:
Supra grammaticos adeo hic stultuit omnes,
Ut melius nullus desipiisse queat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
