Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 57
hela tiden hållit sig kvar. I stället att lära nybörjaren att »och
nyttjas när ordet betyder sas, men och när det betyder även»
— en regel, som uppenbarligen är olämplig, då ju barnet icke
är hemmastadt med dz i hvardagstalet föga hörda bindeorden
samt och även — borde man säga: »och nyttjas när man i stället
kan sätta ett hastigt uttaladt 4, annars nyttjas ock».
Rättstavningssällskapet vill i båda fallen teckna ock, eller
enligt sitt första program ok&. Skälet till ändringen är, såsom
man ser af LUNDELLS föreläsningar, väsentligen det pedagogiska,
att barnen ha svårt att skilja orden. Ått c4 ur fonetisk synpunkt
är en mindre lämplig stavning, betyder mindre än intet i ett så
ytterst vanligt ord, som både för den skrivandes och den läsan-
des känsla helt visst mycket snart blir till ett blott ideogram,
likstäldt med det &, som också understundom nyttjas. Den
rätta fonetiska beteckningen af det alltid obetonade ock vore
dessutom icke ock utan ok, efter sista stavelsen i Enok, maniok.
Men om man ur pedagogisk synpunkt anser sig nödsakad
att ändra det bestående bruket i fråga om ock, borde man ej,
lika afgjordt mot det pedagogiska intresset, ändra det bestående
bruket i fråga om 2an. Det blir icke lättare för barnet att
skilja mellan substantivet och pronominet ax än mellan och och
ock, snarare svårare, ty hvardagstalet lemnar ej här så god
fingervisning.
Enär hvarken den fonetiska synpunkten, som bestämt Rätt-
stavningssällskapet att klyva man i två former, eller den peda-
gogiska, som förmått det att sammanslaå och och ock till en
form, får underskattas vid lösningen af ortografiska problem, kän-
ner man sig villrådig hvad här bör göras. Men när man är vill-
rådig i en rättstavningsfråga, finnes en utmärkt skiljedomare, till
hvilken man både kan och bör vädja. Den heter: bruket.
Bruket är här inkonsekvent, må så vara; vi äro då säkra att
åtminstone göra rätt i ettdera fallet. Genom hvarje ändring
riskera vi att få en olämplig beteckning i två fall.
Ändringen af man till sann är dessutom svår ur den syn-
punkten, att ordet är så vanligt och därtill åtföljdt af en mycket
stor stab af härledningar och sammansättningar, som tydligtvis
borde ändra uniform på samma gång som huvudordet. Vi skulle
få skriva mannlig, manndom, mannskap, mannsdräkt, landsmann,
Västmannland 0. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
