Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FRANSKA REVOL:S IDÉER I 17809 ARS RIKSDAGSBESVÄR. 27
Men mot denna sinnevärldens lag uppreser sig hos
mänskligheten en lika outplånlig längtan efter oegennytta,
kärlek, rättvisa och frid, och en gång i tidernas lopp har
denna fordran funnit sin rätte tolk i honom, hvars hela lära
och lif var uttryck för en oändlig själfförsakelse. I kraft af
denna >»kärlekens lag» är det, som samhället och framför
allt det kristna samhället förmått och — låtom oss hoppas
det — allt mer skall förmå att utan frihetens uppoffrande
inom rimliga gränser inskränka egoismens naturnödvändig-
het. Att alldeles upphäfva den samma skall dock aldrig
lyckas, då äfven människornas inbördes förhållande i någon
mån måste bestämmas af de i sinnevärlden herskande
lagarna!. Kristendomen erkänner också detta, i det den
uttryckligt förklarat, att det gudsrike, den uppstält såsom
mål, ej är »af denna världen, och att först bortom tidens
gränser den fullständiga harmonien kan realiseras. När man
1 dess namn har velat alldeles undandraga sig sinnevärldens
lagar, har detta ledt till asketismens själfbedrägeri. och när
man, ej nöjande sig med att låta den vara en andlig kraft,
! Emellertid finnes det såsom bekant en samhällslära, som tror på en sådan
möjlighet — nämligen den kommunistiskt-socialistiska. Härvid bör dock först och
främst märkas, att om denna skall kunna hafva någon utsigt till framgång, så
måste den helt och hållet uppoffra friheten, enär individens fria utveckling
ovilkorligen måste leda till att den i ett eller annat hänseende starkare tager
försteget för den svagare, hvilken sålunda blir lidande. Kunde nu socialis-
men befria de svagare från de lidanden, som den n. v. samhällsordningen,
d. v. s. friheten, för dem medför, så borde den emellertid visserligen hälsas
såsom mänsklighetens välgörare, men det synes föga antagligt, att försöken
att realisera en ordning, som bryter med hela den jordiska tillvarons existens-
vilkor: kampen för tillvaron, skall kunna leda till annat än förstöring. Det
är fara värdt, att i det socialistiska samhället nöden ej blott skulle fortfara
utan skulle blifva både allmännare och fruktansvärdare än i det gamla, ty
utan rätt för individen att själf i någon mån bestämma öfver sin verksamhet
och dess frukter — hvilket alltid måste leda till social olikhet — skola svår-
ligen de resurser kunna utvecklas, som erfordras blott och bart för mänsk-
Kighetens lifnärande, för att nu icke tala om dess höjande. Lika för-
därfligt som det vore, om samhället afsade sig all rätt att begränsa den
individuela friheten — hvartill en ensidig utveckling af frihetsidén leder —
lika fördärfligt synes det därför skola blifva, om samhället alldeles ville
undertrycka den samma, hvilket åter är det enda sättet att realisera den
rousseauska och socialistiska broderskaps- och jämlikhetsdrömmen. Att söka
finna en allt riktigare medelväg mellan dessa båda ytterligheter torde vara
den riktning, i hvilken arbetet på det mänskliga samhällets fullkomnande
bör gå. Den franska revolutionens stora misstag var, att den trodde sig
kunna förena de båda oförenliga motsatserna: en fullständig frihet och en
fullständig jämlikhet; de absoluta frihetsvännernas (Manchesterskolans) fel
är att blindt hylla den förra; socialismens åter att blott hafva sinne för den
senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
