Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. £3
men lider i alla händelser icke af den tröttande bredd, som häf-
tade vid Poulsens förra arbete. —
Af helt annan tendentiös och stridbar beskaffenhet än de
ofvannämnda är Kristofer Jansons senaste bok »Preriens saga>.
— Janson, som en tid uppbar »digtergage», men afsade sig
detta, då han för ett par år sedan bosatte sig i Amerika som
prest, har utvecklat en icke obetydlig skönlitterär verksamhet. Han
har skrifvit lyriska dikter, dramer och berättelser, till en början
på landsmål, senare på det vanliga bokspråket, som han obetingadt
bättre beherskar och som han också har begagnat i detta sitt
senaste arbete. — >»>Preriens saga» innehåller fem berättelser från
Amerika — allasamman »presthistorier» eller rättare skildringar
af de religiösa och kyrkliga förhållanden, under hvilka våra ut-
vandrade landsmän af bondeståndet lefva där borta i »the far
west>. Jansons uppfattning är den, att samma trångbröstade pie-
tism och samma slafviska underkastelse under kyrkans ok, under
hvilken landtbefolkningen suckar i sitt gamla fädernesland, bär
den också med sig till sitt nya. Skilnaden är blott den, att den
dogmatiska trångsintheten tillspetsas så mycket skarpare under
de förbittrade inbördes stridigheter, som herska mellan de olika
sekterna inom Amerikas friförsamlingar; och att trycket på den
enskilde blir så mycket tyngre under de trånga och föga utveck-
lade förhållanden, som skapas af präriernas ensamhet. Det är
icke något obetingadt godt vitsord, han här ger den norska folk-
karaktären. >»Det norska folket>, säger Janson — och häri har
han för visso icke orätt — >är ett folk af sakförare. Redan i
den gamla sagan se vi, huru höfdingarne kände sig dragna till
juridiskt krångel och huru advokatyren ofta gick ut på att förleda
motståndaren till ett litet formfel och därigenom komma honom
att fördärfva sin egen sak. Att töja och slita, att hårklyfva den
ena spetsfundigheten efter den andra, att leka med ord och vänd-
ningar, det var för de gamle lagmännen en hjärtans fröjd och glädje.
Denna disputationslusta och disputationsfärdighet har gått i arf
och har i Amerika under synodens ledning flyttats öfver från
juridiken till teologien. Bibeln betraktas som en stor lagbok, i
hvilken man har att slå upp, och så slunga de bibelspråk mot bibel-
språk, foga förklaring till förklaring, stöpa om gamle Moses och
Abraham till bomber, med hvilka de vilja spränga fiendens
befästningar i luften, kasta tärning med ord och vändningar
och föranstalta till sist ett bajonettanfall öfver hela linien med
Paulus och Petrus i spetsen.» — Den religiositet, som ett
sådant åskådningssått alstrar, blir, som man väl kan veta, icke
af den muntraste sorten. Och muntra äro då Jansons berät-
telser häller icke till sitt innehåll, om de än äro muntert nog
berättade. Endast en, »Kerlighed paa kofangerem, är ett upp-
sluppet, humoristiskt skämt; alla de öfriga äro satirer af allvarligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
