Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN DANMARK. 145
en högstämd hälsning till Georg Brandes, och som här och hvar
har en prägel, som påminner om denna forna svärds- och spjut-
tid, då Gjellerup hänförd hyllade
»vor helligaandsridder, vor St. Georg,
och då det i allmänhet blef sagdt och sjunget så mycket, som man
nu hälst önskar glömma. Emellertid lugnas man snart: det är ju
blott Schandorph, så det har icke så mycket att betyda, han är i
grunden en gemytlig man, som icke tager så nära vid sig, och
när. han sätter stridsluren för munnen, -ljuder det oftast som en,
helt visst något skrällande, barntrumpet. Grundtonen är här, lik-
som i så mycket af Schandorphs öfriga poesi, den samma, som
han själf träffande betecknar såsom >»zigeunerhovmod, oprör mod
det pene> — och detta i en form, som eljes plägar vara egen-
domlig för konfirmationsåldern, men som med en osedvanlig ut-
hållighet tyckes vilja följa denne skald hela lifvet igenom. De
ord han låter sin gamle rektor tillropa sig:
»Du drev aldrig det til
at faa embede, kors eller nögle I»
ha uppenbarligen bränt sig in i hans själ, och han kan icke för-
låta någon som har kommit så långt. En hvar, som bär en uni-
form och representerar någon del af samfundsauktoriteten, betraktar
han som sin födde fiende, från fursten ända till nattväktaren, och
hvar och en, som har nått en tryggad borgerlig ställning, för att
icke tala om rang, är i hans ögon antingen dum eller ohederlig.
Måhända borde en diktare, som dock hvarken saknar kunskap eller
talang, för sin egen skull utöfva litet mera kritik gent emot dessa
demokratiska och socialdemokratiska teorier. Så länge denna fixa
idé håller sig i privat allmänhet, är den emellertid tämligen oskad-
lig och närmar sig till det komiska; värre är det, att Schandorph
icke kan möta en furste på sin väg utan att ösa ut alla radikalis-
mens speglosor och bakdanterier — öfver Kristian VIL och Ludvig
Filip så väl som öfver Napoleon III, och när han har valet
fritt emellan alla Giuseppe Giustis förträffliga dikter, som väl kunde
förtjäna att öfverflyttas på danska, är det helt visst särdeles olyck-
ligt, när han väljer endast två, att den ena af dem blir den femtio
år gamla, råa förolämpningen mot kejsar Frans I vid dennes död.
Knappast är därför någon skald mindre egnad att rista minnes-
runor än just Schandorph; och vare sig att han besjunger P.
ÅA. Heiberg, C. Berg eller Björnstjerne Björnson, måste man i samma
grad förundra sig öfver hans fullständiga brist på all historisk
blick och öfver hans lika fullständiga fångenskap under tendensens
välde.
Bland de dikter, där denna tendens icke framträder, finnas
flera goda, om än inga utmärkta. Schandorph har den nya sko-
lans böjelse för oregelbunden och ostrofisk versbyggnad, men då
han icke vid sidan däraf är i besittning af Drachmanns rytmiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
