Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN DANMARK. 147
af kvinnokönet. I och för sig är det ju också säkert, att kvinnans
felsteg äro långt farligare och mera ödesdigra än mannens, vare sig
att man ser på följderna för hennes egen personlighet, fysiskt och
psykiskt, eller för hemmets renhet. En fullständig likställighet är
därför tills vidare praktiskt knappast möjlig, icke ens om man
måste erkänna, att mannen vid många tillfällen bär den största
direkta skulden. Satiren mot dessa öfverdrifter inskränker sig
emellertid hos Pontoppidan till ett par ansatser, hvilka stå i mycket
löst sammanhang med handlingen. Han vill visa, att till och med
ett äktenskapsbrott från mannens sida kan bedömas för strängt,
att det kan vara blott en tillfällig villfarelse, som icke berör det
centrala i honom, och efter hvilken det således ännu kan finnas
möjlighet till ett lyckligt samlif, en möjlighet som kväfves först
genom en oförståndig rigorism. Hustruns brist på förmåga att
skilja mellan det förlåtliga och oförlåtliga hänföres så till den
»mimoseaktiga» uppfostran i våra hem, som för öfrigt också ut-
sträcker sitt inflytande till de unga männen. Denna, mildast sagdt,
tvifvelaktiga teori är bokens svaga punkt, och det har häller icke
lyckats författaren att hålla den klart fast i sin skildring. Hem-
mets och uppfostrans inflytande på den unga hustrun är långt
’ rån tillräckligt pointerad, och den äkta mannens fall förefaller
» nästan oförklarligt. Han är lycklig i sitt hem och i sitt äktenskap,
och har det varit meningen att visa, att intressena där efter hand
blifva för små och luften för instängd, så är det ju olyckligt att
han uppenbarligen likvisst icke kan tåla att slippa ut därifrån, utan
därvid faller för den första bästa frestelse som möter honom, och
det oaktadt denna ingalunda är ny och okänd för honom. Han
är en mogen man med stor lifserfarenhet, ingalunda skildrad som
särskildt sinlig, och han strider emot till det sista med fullt med-
vetande af sitt brott. När han så icke dess mindre dukar under,
ligger det nära till hands att gifva hustrun rätt gent emot förfat-
taren och bedöma hans hjälte som en moralisk stackare, på hvilken
man häller icke törs bygga för framtiden i trots af hans ånger.
Det oemotståndliga hos den frestande sirenen skall tydligt nog
ligga i den — något fördärfvade — europeiska frilufts- och bad-
lifsdoft, som är öfver henne, i motsats till den lilla gåsen där
hemma. Men att denna »odeur» kan vara så sinnesberusande och
taga makten från allt annat, står knappast klart för läsaren. Det
är visst häri en reminiscens från författarens äldre ståndpunkt,
som något skadar hans verk, likasom ock t. ex. i utmålandet af
bourgeois-middagssällskapet med den dåsiga matsmältningen vid
kaffet, där »en tyk universitetsberömthed» besörjer underhållningen
med en stämma, der egentlig kun var en articuleret raeben» (l).
Sådana smaklösa och föga ur lifvet gripna skildringar voro på högsta
modet i den radikala litteraturens slyngelålder, och man smålog
då för tiden åt dem i känslan af att höra vår litterära Bohéme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
