Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 163
af logerna en kvinnoröst, som på italienska utropade: »Hvad
den där hatten är mig i vägenb Jag vet icke, hvad det var
i denna stämma som genast fängslade mig; den hade icke
något särskildt välljud, och de ord den uttalade voro ju de
alldagligaste i världen, och ändå kände jag mig plötsligen
förlamad, drömmande, som hade jag fått höra en röst från
längesedan förflutna tider, en röst som jag kände igen och
som ändå var mig främmande. Jag stod en stund orörlig,
väntande, jag vet icke på hvad, därefter utsträckte jag
mekaniskt handen, för att skaffa bort den besvärliga hatten,
som jag genast upptäckt på en herre, icke långt ifrån mig.
Men i det samma kände jag en hand gripa om min arm och
draga ned den, medan samma röst som nyss talat ifrigt
hviskade: »Man låter icke döda sig för en främlingb Jag
vände mig häftigt om och såg det ansigte du nyss sett på
fotografien. Hon smålog, böjde på hufvudet, liksom för att
tacka mig, och drog sig därefter tillbaka in i logen. Ifrån
det ögonblicket älskade jag henne. Jag tog reda på hvilken
familj logen tillhörde, uppsökte hennes bostad, skaffade mig
inträde i hennes hem, och inom en kort tids förlopp låg jag
för hennes fötter och bekände min kärlek. Hon svarade
mig, att hon var katolik, sträng katolik, och att hennes äkten-
skap — hon var gift med en framstående milanesisk ädling —
ehuru olyckligt dock aldrig kunde upplösas. Någon tid
förgick, en tid af kval och ovisshet, sådan man blott en
gång i sitt lif har kraft att genomlefva. Vi träffades ofta,
hon tog emot min hyllning, lyssnade på mina kärleksför-
klaringar och sade mig äfven — öppet och okonstladt som
hela hennes väsende är — att hon älskade mig, men att
hennes äktenskapsband var oupplösligt och att vi ej kunde
tillhöra hvarandra. En afton då vi länge suttit och talat
vid hvarandra, och den sena timmen bjöd mig att med för-
tviflan i hjärtat slita mig lös, frågade jag henne, om hon
icke trodde att ett fortsatt samlif med en man, som hon
föraktade och som visade henne den mest kränkande likgil-
tighet, skulle förstöra det bästa och ädlaste inom henne.
Jo, svarade hon dystert — »jag känner beständigt hans
dåliga inflytande, jag känner hur jag blir sämre hvarje gång
vi träffat hvarandra!» >»>Och tror ni icke», fortsatte jag, »att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
