Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 165
men min högsta lycka, mitt lifs enda begär och önskan har
sedan allt jämt varit att hålla denna ed! — —
Hans stämma veknåde och han tystnade hastigt. Detta
djupa uttryck, som är eget för en del ansigten och som
gör intryck af ett öfvermått af själslif, hvilket liksom genom-
strålar dragen och omgifver dem med ett varmt skim-
mer, upplyste hans ansigte och gjorde de annars hårda
dragen mjuka. Baronen satt framåtlutad och lyssnade på
hans berättelse med det uttryck af deltagande och intresse,
hvarmed han i allmänhet förstod att lyssna på hvad andra
sade.
— Du ser således, — fortfor Örnfelt, i det han bytte
om ton och åter vände sig mot baronen, -— att jag aldrig kan
tänka på att gifta mig, att jag för alltid måste blifva ung-
karl, såvida icke försynen förbarmar sig och genom döden
löser hennes äktenskap, så att hon äfven inför världen kan
vara min maka. Till dess måste allt förblifva som det är, —
och jag är nöjd och lycklig därmed, jag önskar ingenting
högre. Det är sant, att månader kunna förgå, under hvilka
vi ej träffas, och då ibland saknad och längtan fylla mig
med förtviflan, — men de bref jag då får emottaga från
henne, ömma, innerliga, snillrika, som blott en öfverlägsen
kvinna kan skrifva; dessa korta stunder då vi träffas och
helt och hållet få rå om hvarandra — denna lilla undan-
gömda tillflyktsort, dit hon dragit sig tillbaka, — allt detta
är för mig tusen, tusen gånger mera än det i världens ögon
mest lysande äktenskap! —
Baronen svarade ej. Han satt och vred sina mustascher
med allt jämt samma intresserade och deltagande ansigts-
uttryck, under det han inom sig tänkte, att han visserligen till
fullo förstod att värdera den lycka som beskrefs, men att
denna förbindelse ingalunda var gagnelig för Örnfelts diplo-
matiska bana.
— O, le beau reöve quon fait dans la jeunesse! — ut-
ropade han slutligen med ett småleende. — Jag afundas dig,
min bror, jag afundas dig! Men å andra sidan, —- fortfor
han, sedan han gjort detta lämpliga erkännande åt det af-
undsvärda i Örnfelts ställning, — å andra sidan är det verk-
ligen skada, att du ej kan gifta dig. Jag har redan tagit mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
