Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
" OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 191
Örnfelt var så upprörd, att han måste taga kikaren från
ögonen och borttorka de tårar, som bröto fram. Han tyckte sig
höra hennes kväfda snyftningar ur den mörka bakgrund, hvari
hon försvunnit, och han kände hennes sorg som en bitter
förebråelse. Detta, att själf åse den smärta han tillfogade, att
med ett känsligt sinnes intuition steg för steg följa utveck-
lingen af det kval han själf beredde, öfversteg hans krafter.
Han kunde knappast hålla tillbaka de snyftningar, som arbe-
tade inom honom, han ville skynda bort för att slippa se den
unga flickans ansigte, — och ändå stannade han kvar och
längtade med brinnande ifver efter att ånyo få se det...
En lång stund förgick utan att någon syntes till i oxögat;
äfven modern var försvunnen, han började till slut tro, att de
bägge två lemnat teatern. Slutligen visade de sig igen och
återtogo sina förra platser. Emérence var nu fullkomligt
lugn; hvarken längtan eller oro funnos kvar i hennes blick,
men det syntes, att hon hade gråtit, hennes ögon sågo trötta
och fuktiga ut. Hon lutade hufvudet i handen och stirrade
frånvarande inåt scenen, der Raoul nu kämpade mot Valen-
tines förtviflade försök att hålla honom kvar.
Då pjesen var slut, stod Emérence några ögonblick orör-
lig, lutad mot kanten af oxögat, medan artisterna flere gånger
inropades. Det starka gasskenet föll öfver hennes gestalt och
ansigte; någonting af en hög, stilla sorg låg öfver hela hennes
varelse, en gång lät hon blicken hastigt irra genom salongen,
medan ett uttryck af en sista förhoppning flammade till i
hennes drag, men så böjde hon hufvudet bakåt och tillslöt
ögonen, liksom ville hon vända bort sig från allt och försjunka
1 sig själf...
Då hon såg upp, var hennes ansigte underbart lugnt;
öfver munnen låg ett energiskt, nästan hårdt drag, och i hennes
mörka ögon lyste liksom en återglans af någonting stort och
skönt, som vaknat i hennes själ och som gifvit henne kraft
att besegra stundens lidande.
Två år senare befann sig legationssekreteraren Örnfelt i
Stockholm på genomresa till Petersburg. Han ämnade ej
stanna i staden mera än öfver en dag, och han gjorde följ-
aktligen inga visiter, men han kunde dock ej motstå sin ön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
