Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUCASSIN OCH NICOLETT. 381
säger honom så sin tanke:
— Aucassin, min ädle herre,
ungersven, som högt jag ärar,
hvartill tjänar väl din klagan,
dina suckar, dina tårar,
då du aldrig mig skall få?
Ty din fader mig ju hatar
liksom alla dina fränder.
Jag för din skull öfver hafvet
skyndar nu till annat land.
Hon af sina lockar tager,
kastar några in i tornet.
Aucassin, den unge mannen,
tog emot dem som en skatt.
Han dem smeker, han dem kysser,
gömmer dem invid sitt hjärta,
börjar sedan åter gråta
allt för sin älskling
14.
Nu säger, förtäljer ock berättar man:
När som Aucassin hörde Nicolett säga, att hon ville
begifva sig till ett annat land, blef han mycket bedröfvad.
— Ack, min älskade, — säger han, — du får aldrig gå
bort härifrån, ty då dödar du mig, och den förste, som finge
se dig och som skulle kunna taga dig, skulle taga dig till
sig. Och har du blifvit en annans, så tro icke, att jag skulle
vänta, till dess jag funne en knif, för att med den genom-
borra mitt hjärta och dö? Nej, så länge skulle jag icke
vänta, utan jag skulle från långt håll störta mig mot en mur
eller en mörk sten och skulle stöta mitt hufvud däremot, så
att ögonen skulle flyga ut och min hjärna helt och hållet
rinna bort. Och dock skulle jag mer tycka om att dö en
sådan död, än att jag skulle veta, att en annan tagit dig
till sig.
— Ack, — säger hon, — jag tror icke, att du älskar
mig så mycket som du säger, utan jag älskar dig mer än
du mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
