Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 AUCASSIN OCH NICOLETT.
36.
Nu säger, förtäljer och berättar man:
Nu skola vi lemna Aucassin och tala om Nicolett. Det
skepp, på hvilket Nicolett var, tillhörde konungen af Kar-
tago, och det var just hennes far, och han hade tolf bröder,
alla furstar eller kungar. Då de sågo, hur vacker Nicolett
var, hedrade de henne mycket och visade henne all ära och
frågade henne ifrigt, hvem hon var, ty hon syntes vara en
mycket ädel jungfru och mycket högättad. Men hon kunde
icke säga dem, hvem hon var, ty hon blef bortröfvad, när
hon var ett litet barn. De seglade emellertid så länge, att
de kommo in till Kartago stad. Och när Nicolett såg borgens
murar och landet, så kände hon igen, att där hade hon
blifvit uppfödd och bortröfvad, då hon ännu var liten. Hon
hade dock icke varit ett så litet barn, att hon icke vetat, att
hon varit dotter till kungen af Kartago och att hon blifvit
uppfödd där i staden.
37:
Nu sjunger man:
Nicolett, den kloka tärnan,
kommit fram till fjärran stranden,
ser på byggnader och murar,
på de härligt bygda salar,
börjar där sin sorg att klaga:
— Ve mig arma, att jag föddes
dotter till Kartagos konung
och kusin till en emir!
Nu jag är bland vilda mänskor.
Aucassin, min ädle herre,
blott din kärlek nu mitt hjärta
tränger, trycker, plågar hårdt.
O, att Skaparen dock förde
dig i mina armar åter,
att du åter ville kyssa
mina ögon och min mun,
min egen herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
