Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL HEYSE SOM NOVELLDIKTARE. 481
Ty hvarje stor författare har en typ, som han fram-
ställer. Zola dyrkar det kraftiga, den hänsynslösa energien,
Spielhagen revolutionshjälten, Lassalle-typen, som Leo, eller
män som Oswald Stein, hvilken dör på en barrikad. Turgenjef
skildrar med förkärlek den modernt ryske Hamlet och Bang
nervositeten hos vår ömtåliga nutidsmänniska.
Heyse, hvilken är uppammad vid ett skönhetstörstande
konstnärshof, föredrager det sköna, såsom han äfven själf be-
känner. »Jag har aldrig kunnat teckna en bild, som icke
haft något älskvärdt;, säger han. »Hvad som redan i lifvet
varit mig likgiltigt eller vedervärdigt, hvarför skulle jag be-
fatta mig med det i poesien? Det finnes tillräckligt många,
som föredraga att måla det fula.»!
Men den art af skönhet, hvilken Heyse älskar att teckna,
visar sig lika ofta i karaktären, som utseendet. Heyse är till
sitt åskådningssätt frände med antiken, och han uppfattar
sina människor mera plastiskt än måleriskt. Då Zola och
Balzac gifva en hel mängd af smådrag, teckna en person
genom ett uppradande af enskildheter, hugger Paul Heyse
denna person fram ur marmorn, ger honom en profil af
strängt klassisk renhet och ökar hans klassicitet genom att
likna honom vid skulpturverk. Än är det Charlot, som har
den härligaste Antinous-kropp; än är det romarinnan med
sin ypperliga >»kaméprofil» och än Maria Francisca med sin
gestalts fina daning.? Målaren, hvilken älskar henne, önskar,
att han finge se henne i »de grekiska danserskornas drägt>,
utförande en pantomim som hellenerna i forntiden. Kätchen
nästan ställer »de yppersta antiker» i skuggan, och hon
kallas »ett non plus ultra af hellenism, på hvilket den elän-
diga kattuntrasan passar ungefär som en modern underkjol
på Juno Ludovisb. Bicetta liknar sin mor som vaxkopian
en marmorbyst; Nerinas »små öron glänste såsom elfenben»,
och Jonatan, hvilken drömmer om sin värdinna tvätterskans
dotter, »aftecknade i tankarna hennes jämna, fasta linier»>.
Koppärren taga sig ut nästan som »ädel, förvittrad marmor»,
och hufvudet bär hon på skuldrorna lika ädelt som karya-
tiderna, hvilka uppehöllo bjälklaget till Akropolis” lilla tem-
! Enkan i Pisaa ? Se Fru von F., Die Hexe von Corso och Maria
Francisca.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
