Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL HEYSE SOM NOVELLDIKTARE. 483
traktade den med vördnad och lät naturen undervisa sig.
Ödmjukt trädde han fram inför hennes evigt flödande lifs-
källa, glad tog han hennes dryck för att stärka sig under
färden, och outtröttligt och kärleksfullt lydde han hennes
stämma. Icke utan skäl har han kallats »den store hed-
ningem, och den, hvilken har frigjort sig från den herskande
" konventionalismen, den, som dyrkar naturen i dess adel och
dess storhet, den blott kan nedstamma från en skald, sådan
som Goethe. ”
Kännetecknande för Heyse är hans lidelsefulla natur-
dyrkan. Mer än de författare, hvilka kalla sig naturalister,
älskar han och beundrar denna natur, som han återger. Hans
styrka ligger just däri, att han uppfattar och begriper den,
sammansmälter det verkliga med sin kraftiga idealism och
ger äfven ett romantiskt stoff sanningens adelsmärke.
Icke som om han täflade med sin samtids realister.
Heyses realism är ingen ängslig fotografering, icke häller
ett uppradande af föremål och beskrifningar, icke häller en
förkärlek för den råa och fula verkligheten. Nej, hvad han
ärar, hvad han älskar och förevigar, det är icke det fula,
men naturen i sin skönhet, det är icke naturen i sina sned-
språng och excesser, men naturen i sin ursprunglighet, vild,
dock sublim, omoralisk, men nödvändig, kufvande och alls-
mäktig, men konungslig och dyrkansvärd.
Heyse letar ej fram den i sina människors omgifning.
Han lägger icke så stor vigt vid milieu’en som Zola. Han
dröjer ej vid naturskildringen, som Jacobsen och Daudet.
Han går rakt fram till sin personlighet och uppsöker den
hos honom.
Naturen är då sastinkten, det omedelbara hos människan,
icke den djuriska driften, men den stora och sköna lidelsen.
Naturen är denna kärna, ur hvilken allt växer fram, och det
gäller att icke rubba den, att bevara dess harmoni. Härpå
har nu Heyse bygt de flesta af sina noveller. Han låter
denna personernas harmoni råka i oordning, borttager en
fjäder i mekanismens fina urverk och åstadkommer därigenom
en rubbning i dess inre, hvilken först botas därigenom att
jämvigten återställes. Än är det ett öfvermått af reflexion,
som rubbar den; än är det konflikten mellan kärleken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
