Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL HEYSE SOM NOVELLDIKTARE. 485
I »Resan efter lyckan» har Madeleine slutit .dörren,
slutit den för älskaren, som klappar och som bönfaller.
Lydde hon sin natur, skulle hon genast hafva öppnat, men
hon återhålles af sin pligtkänsla, af sin omvårdnad om dygden.
Älskaren rider bort, får ett slaganfall och dör, och Madeleine,
hvilken förintats af den sorgefulla händelsen, lofvar sig nu
själf att icke utestänga lyckan. >»När ens eget hjärta icke
visar vägen, far man ständigt vilb, yttrar hon allvarligt.
Jag har redan en gång blifvit olycklig, därför att jag icke
ville höra. Nu vill jag lägga märke tilll om det så endast
skulle låta höra en halfhög hviskning, och icke hafva öra
för något annat» Hon går bort, ut i världen; hon söker
efter lyckan och rådfrågar sitt hjärta vid alla möjliga till-
fällen. »Det fattades mig ej beundrare», säger hon, »och
jag frågade ej mer efter annat, än om mitt hjärta hade något
att säga. Hade det blott gifvit ett ljud ifrån sig, då — jag
säger det rent ut — hade min dygd icke gjort mig några
bekymmer.» ”
Allt måste gifva vika för en sund naturs lyckokraf.
Fordrar det äfven uppoffringen af dygden eller pligtkänslan,
bör det, om det är nödvändigt för personlighetens be-
varande, fyllas utan hänsyn, när det önskar att få sin rätt.
Ingenting är nog starkt, att det kan binda detta lyckokraf,
ingenting gäller mer än att bevara sin personlighet, och
intet är så betydelsefullt som troheten mot sig själf.
Förgäfves söker man narra den sköna Anna i »En mo-
ders bild> att afstå från ynglingen, som lidelsefullt älskar
henne, Skammen är henne likgiltig, världens dom föraktar
hon, och trotsigt bryter hon ut i detta ljungande försvarstal:
»Hvilka pligter öfverträder jag, om jag ändtligen gör gällande
min rätt till en egen lycka? Hvem skulle hålla mig skades-
lös, om jag vore nog dåraktig att stöta från mig det första
sanna goda, himlen velat unna mig?»
Därför blir det, enligt Heyses sätt att se, ej skam, när
man lidelsefullt hängifver sig. Den, hvilken modigt och med
full sans bortskänker sig, den, för hvilken kärleken blifvit
ett med hennes natur, hon gör ingen synd, när hon upp-
offrar sin jungfrudygd. >»Jag vill ega dig», säger Villy. »Jag
har en gång i mitt lif blifvit bortsåld. Hur skola människorna
Ny Sv. Tidskr. 8:de årg. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
