Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 PAUL HEYSE SOM NOVELLDIKTARE.
Heroiska naturer! Heyse borde ha ändrat det till heroi-
ska och förnäma. Ty novellernas människor äro i hög grad
ädelborna. De äro icke adelsfolk i den mening som hos
Ibsen, andliga aristokrater, såsom Rosmer eller Stockman.
Icke häller bära de på ett obestämdt sanningskraf, omöjligt
att förverkliga och bringande dem till undergång. Deras
kraf är nog sanning, men sanning mot sig själfva, sanning
mot sin natur och mot det, som den bjuder dem. Aldrig
äro de halfva, de våga steget fullt, och de lemna hela sitt
jag såsom insats i spelet. Fullblodiga och kraftiga lyda de
sin instinkt, och äfven om de begå något i vanlig mening
osedligt, adla de dock sin handling till en bragd eller ett
nödtvång. Gabrielle, som är älskarinna åt den ståtlige grefve
Henrik; Fenice, som i sju år gått och väntat på den, hon
älskar, förföljer honom med sin kärlek och till sist äfven
vinner honom, ingen mister ett grand af sitt behag eller sin
värdighet.
Icke blott i sin kärlek äro de mäktiga denna känslo-
styrka. Äfven då de utbyta den mot vänskapen, framträder
den. Bianchi i »Vid Tiberstranden» afstår från Caterina, då
han erfar, att hans tyske vän har förälskat sig i den sköna.
Jonatan ger allt till pris åt vänskapen för Edvard, sin
konst, sin tillbedda, sina vanor, sin sonliga kärlek. Hinze
och Magnussen bli rent af sublima,! och Nino och Maso i
den sceniska krönikan mörda den kvinna, hvilken förhexat
dem med sin skönhet, nedstöta henne grymt, då hon hotar
deras vänskap. Och båda låta straffa sig, för att förenade gå
till eftervärlden. Bödeln har knappast afslagit den ene vän-
nens hufvud, då den andre strax därefter kommer och ber
om samma nåd.
Denna inneboende adel trycker sin stämpel på hela
människan. Fröknar och rennässansdamer, fiskarflickor och
värdshusjungfrur, alla bära de prägel af ett slags medskapad
förnämhet. Laurella i »L’Arrabbiata» kastar hufvudet på ett
förnämt sätt; Marlene i »De blinda» låter sitt väsens adel
framträda. Fadern i >Kusin Gabriel» har en förnäm profil;
Beatrice småler förnämt, och hennes ögon ha ett förnärmt
1 Novellen >Grenzen der Menschheit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
