Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL HEYSE SOM NOVELLDIKTARE. 493
Men denna är lika skön, som hennes tillbedde är afskräc-
kande. Dessutom är han krympling och gör en slät figur
bredvid henne. Därför måste de afstå från hvarje tanke på
äktenskap. »Man skall ingenting göra 20 nafuren>, säger
han, »det vore en förbrytelse emot instinkten, som förenar
lika med lika, om hon önskade tillhöra mig.»
Leopardi älskar Nerina, men Nerina är en skönhet.
Leopardi, hvilken är vanlottad till sin kropp, reser sin väg,
och Nerina, som förälskat sig med naturbarnets hela lidelse,
krossas och ljuter döden för sin kärlek till krymplingen.
Han å sin sida blir tillintetgjord af smärta, men naturen
måste lydas, och den medgifver ej föreningen.
Båda dessa män äro dock snillen och själsaristokrater.
Kretsdomaren, musikern, en fin och älskvärd natur; Leopardi,
pessimistskalden, en stor och ädel människa — ingen gäller
ett grand inför en finmejslad kvinna. Endast om det är
nödvändigt för naturens egen skull, blott om denna natur
kan blifva uppodlad genom kärleken, tillåter den föreningen
mellan skönhet och vanskaplighet. Villy är nästan tvungen
att lefva tillsammans med kretsdomaren; annars ginge hon
miste om just den utveckling, hon behöfver. Han med sitt
snille skall upptända /Aennes konstnärsglöd, väcka den och
odla den, sluta naturens verk. Men icke för beständigt, ej
i världen, bland människorna. Endast så länge det kräfves
för att fullborda arbetet, endast för en tid och i tysthet, i
ödemarken. Sedan mäste de offra sig för naturens starka
vilja. Hoz går ut i lifvet och blir stor genom sin konst;
Aan, verktyget, återvänder till sin vrå, att lefva på det enda,
han eger kvar, — minnet!
I sin rörande och förtjusande trubadurnovell >Den halta
engeln» gör Heyse den ändring, att det blir kox, som är
den lytta. Högt och dyrt älskar hon denne yngling, som
tillber henne; ja, hon säger det fritt, hon erkänner det öppet,
men hon tänker icke ett ögonblick på att öda honom vid
sig. Dels är hon ju låghalt och dels mycket äldre. Olik-
heten i ålder blir bestämmande för parterna, och härvid äro
vi inne på ett nytt slag af naturhinder. Heyse är nämligen
öfvertygad om det onaturliga däri, att kon är äldre än Aan i
en långvarigare kärleksförbindelse. Eger hon ej den ungdom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
