Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 EN MENUETT.
märkt min tystnad eller låtsade, som om hon icke brydde
sig om den. Hvad hennes oro plågade mig! En dof smärta
bemäktigade sig hela min själ; jag kände en outsäglig ångest,
ett slags fasa, som om jag anade, att det förestode denna
sköna kvinna någon gränslös olycka. Men på samma gång
vaknade och växte i mig en känsla af djärfhet, som återupp-
väckte mina gamla förhoppningar och öfvervann de sistlidna
dagarnas oro. För att bättre kunna se och följa uttrycket i
hennes ansigte hade jag med ovanlig djärfhet lyft på lamp-
skärmen, och hon hade knappt låtsat märka det. På hennes
panna och i hennes ögon kommo och gingo växlande uttryck
af dysterhet och glädje. Och oupphörligt återvände hon till
fönstret med en ängslig nyfikenhet, blickande ut i den lugna
natten och den stora, drömmande dalen. Plötsligt öppnade
hon fönstret. Flodens allvarliga brus ljöd in i rummet, förande
med sig en fuktig svalka och doft af kåda från skogarna.
Icke en vindfläkt, icke en gardin rörde sig, lågan på lampan
flämtade knappast. Hon kallade mig till sig och frågade:
»Tror du det kommer att regna?> Skyarna måtte verkligen
hafva legat mycket lågt, ty man såg hvarken himmeln, bergen
eller dalen, icke ens flodens skimrande hvithet, och i luftens
tryckande kvalm doftade skogarna dubbeit så starkt. Gref
vinnan lutade hufvudet ut genom fönstret, liksom för att dyka
ned i natten, liksom för att närma sig de osynliga tingen
där ute och uppfånga det minsta ljud, innan det dog bort i
dimmorna. Och jag, som snarare gissade än såg det spända
uttrycket i hennes ögon, jag skärpte min egen blick och nä
stan återhöll andedrägten, gripen af ett brinnande begär att
hjälpa henne, liksom om den okända händelse, hon väntade
på, också skulle uppfylla mig med en oändlig glädje. Hur
förändrad hon var, när hon åter för ett ögonblick trädde in
i rummet! Hennes ögon voro torra, brinnande, tyngda afen
smärtsam trötthet. Den kalla nattluften hade gjort henne
blek och framkallat i hennes ansigte ett plötsligt uttryck af
lidande, som efter en nyss öfverstånden sjukdom. Hon tog
från ett skåp en slöja af de mest genomskinliga och lätta
spetsar, med en enda rörelse af handen kastade hon den kring
sina axlar, så att den höljde hela hennes gestalt, därpå åter
vände hon till fönstret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
