Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. GOLDSCHMIDT OCH THOMAS LANGE. 17
— s——
fattares arbeten har antagit ännu mer förvridna och ba-
rocka former. Goldschmidts prosa är en finslipad diamant,
som förmår bryta poesiens ljusstrålar i tusen stämningars
alltid lika rena färgspel; Langes språk är en dunkelt glö-
dande rubin, som blott eger en färg, och som blott lyser
med en egendomligt stark och bedårande glans, då den ve-
modigt elegiska strängen anslås.
Meir A. Goldschmidt var jude. Han var jude och blef
aldrig kristen. Men han var äfven dansk, och emedan han
aldrig förnekade, utan i stället beständigt framhöll sin ställ-
ning som jude, hade han på grund af denna sin dubbla
nationalitet, hvarigenom han måste så att säga vara på en
gång angripare och försvarare i den ständiga inre striden,
Just inom sig den romantikens otillfredsställelse, som fram-
kallar längtan och trånad. Det var med honom som med
riddaren i »Elverskud>, att
shans Hjerte var spaltet i to»,
och han kunde icke skaffa sig ro med riddarens något fleg-
matiska tröstegrund:
det voxer vel sammen med Tiden.»
Det växte ej häller tillsammans hos Goldschmidt så, att han
någonsin upphörde att känna skilnaden, men konflikten upp-
löste sig på ett förunderligt skönt och harmoniskt sätt säå-
.Jlunda, att Goldschmidt, just därför att han var jude, älskade
sitt land och dess folk och framför allt sträfvade efter att
bibringa detta folk den rätta uppfattningen af och kunskapen
om den judiska nationens bästa egenskaper. Just detta har
han framstält så klart och skönt i sina judiska berättelser,
och på samma sätt låter han med afseende på den unga juden-
domens missuppfattning af sin ställning till det samhälle, i
hvilket den lefver, i en af sina sista noveller den gamle Si-
mon Levi kraftigt protestera mot det, att judendom betyder
hat. Tvärtom häfdar Simon Levi, att dess väsen är kärlek
och frid. Men det dröjde visserligen länge nog, innan Gold-
schmidt själf fick ögonen öppna härför.
Till en början var han krigisk nog. En oförfärad
makabé, som likt en öfvermodig yngling sprang fram för
att med sitt korta, men skarpa svärd fälla enväldets elefant.
Svärdet hette »Korsaren >», och till lycka för Goldschmidt var
Ny Sv. Tidskr. 9:de årg. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
