Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF TILL —. 59
egen böjelse att i teorier söka försvar för ett »förargeligt
lefverne», men icke sådana, på hvilka vi kunna bygga ett lif.
Fru Edgren, eller rättare författarekollektivet L. & K.
ha i de båda styckena samma tre representanter för den
kvinliga kärleken. Den lätta (Marta), som byter föremål huru
ofta som hälst, den missräknande, som gifter sig »par dépit»
(Alice), och den olyckliga, den stora kärleken till en annans,
en väninnas man (Paula). Lät gå för Marta. för henne
fordrar författarinnan hvarken sympati eller aktning, ehuru
jag i förbigående måste nämna, huru illa gjord hon är, och
huru nedsättande teckningen är t. o. m. för Martorna. Men
dessa båda andra göra anspråk på att vara utvecklade
kvinnor och att handla därefter. L. & K. vilja i deras per-
soner häfda den kvinliga naturens förmåga och rätt till kär-
lek och hängifvenhet, men glömma alldeles bort, att äfven
blygsamhet och kyskhet tillhöra denna natur såsom regel.
och böra ej för undantagens skull alldeles bli skjutna åt
sidan. Hederskänsla och sedlighet få väl icke nämnas, kan
jag tro, då de, enligt naturalismens läror, tillhöra civilisa-
tionens produkter och -— jag hade så när sagt — våra
samhälleliga lyten.
Nu tycker du nog, att jag är väl sträng. Men inför
mig själf — och således i mina bref till dig — kan jag icke
vara för sträng i hvad som angår den etiska grundval, hvarpå
mitt begrepp om nödvändigheten af trohet i en böjelse bör
hvila. Eller har jag icke rätt i att en hustru, som sviker
och öfvergifver sin make, sina barns far, sviker icke allenast
sina pligter, hon sviker sig själf, sin egen naturs kyskhet.
och en kvinna, som hängifver sig åt en orättmätig lidelse
för en annans make, förorättar icke blott dennes hustru,
utan lika mycket sig själf, sin egen blygsamhet och renhet.
Den sublima enkelhet, hvarmed Alice, den söta, rätt-
tänkande Alice vid folkmötet lemnar sin mans sida för att
öfvergå till en annan man, är verkligen så upprörande
för allt sedligt medvetande, att det är bland det sedligt
lösligaste, som blifvit nedskrifvet. Likaledes mötet mellan
de frånskilda makarne och den äkta mannen n:r 2:s svart-
sjuka på n:r 1! Nej! Fru Edgren kan icke ha skrifvit detta!
Jag, som hör till hennes försvarare, vill ej tro det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
