Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN FINLAND. I 19
deras åt den stora allmänheten som en sund och hälsobringande
lektyr.
Ya sidan af Päivärinta kunna ställas tvänne unga författare-
debutanter Juho Reijonen, prestman, och /Jukani Aho, under hvilken
pseudonym döljer sig redaktören för Kuopiobladet »Savas» hr J.
Brofeldt. Bägge ha författat bondenoveller, hvilka på svenska ut-
kommit i den serie af inhemsk skönlitteratur, som bär den gemen-
samma titeln Det unga Finland. Reijonens noveller anses vara
direkt påverkade af Päivärinta, men de kunna dock ej ställas på
samma nivå som förebilden. Mera själfständig och mera fram-
stående är Juhani Aho, som väckt stor uppmärksamhet genom sina
skildringar ur folklifvet. Aho tillhör ej såsom Päivärinta allmogens
led, han har ej själf lefvat det lif, som han skildrar, han berättär
ej hvad han personligen erfarit, utan endast hvad han hört och
sett. Men som iakttagare har han skådat med en skarpblick, som
uppfångat hvar enda minsta detalj. Liksom en trogen etnografisk
samlare fogar han flik till flik, tills hans figurer slutligen få en fullt
lefvande prägel. Hans bilder äro hämtade ur folklifvet i Savolax,
och den sida han skildrar med så öfverlägsen friskhet och sanning,
är konflikten mellan det gamla och nya inom själfva folkets led.
Det är de låga kojornas första bekantskap med den moderna tidens
små och stora reformer, som utgör hufvudmotivet i Ahos bästa
noveller. I novellen Då far köpte lampan skildras den kultur-
historiska händelse, som: inträffar då lampan första gången tändes
1 en bondstuga, hvilken hittills endast varit upplyst af matta pärt-
bloss. Och i berättelsen Järnvägen framställer han bantågets öfver-
väldigande inverkan på en torpargubbe i en finsk ödemarkssocken.
Aho förstår därvid att sätta det gamla och nya upp mot hvar-
andra på ett sätt, som gör hans skildringar till verkliga kultur-
bilder af brytningen mellan gammalt och nytt. Detta lyckas dock
icke utan att taga i anspråk en bredd i framställningen, som är
den svagaste sidan hos Aho. Han rör sig framåt med samma
långsamhet och flegma, som är utmärkande för de figurer, hvilka
han skildrar. Den finske bonden känner ej till någon brådska,
och för att göra bilden rätt illusorisk, måste äfven berättelsens
form motsvara ämnets tröghet. Så kan man i »Järnvägen> väl läsa
hundra sidor, utan att egentligen något passerar, och i allmänhet
äro Ahos folklifsbilder ej rika på händelser. Men läsaren förlorar
dock aldrig tålamodet, tack vare den humor, som förf. ådagalägger,
en humor, som icke är alltför ymnig, men så hjärtlig och oförarg-
lig, att den ofta lockar till ett godt småleende. Denna humor får
Aho helt omedvetet fram ur figurerna och situationerna, den finnes
vidare nedlagd i den i allmänhet mästerligt återgifna dialogen,
hvilken dock i den svenska öfversättningen (af Karl Tavaststjerna)
ej gör fullt samma ursprungliga intryck som i originalet. I två
senare noveller, Patron Hellman och För exemplets skull, har fört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
