Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 LITTERATURBREF FRÅN NORGE.
Öfverskådar man den samlade produktionen och sammanfattar sina
intryck däraf, skall eZ intryck säkerligen blifva det förherskande:
det är den nyktra, prosaiska och starkt realistiska riktning, som
ger sin prägel åt det mesta — det bästa med det sämsta. Våra
två stora tongifvande skalder, Ibsen och Björnson, hafva här gått
1 spetsen, då de med »Samfundets stötter» och >En fallit» nästan
samtidigt vände de gamla romantiska gudarne ryggen och slogo in
på den väg, som den allmänna europeiska utvecklingen var i färd
med att taga. Och våra yngre författare hafva troget följt det
anvisade spåret. Nutidens diktare kunna i sanning icke beskyllas
för att vara vare sig himmelsstormande fantaster eller verklighets-
skygga idealister. De hålla sig försigtigt nere vid jorden — sam-
tidens, 1 synnerhet de fattiga klassernas dagliga lif är deras stoff
och den enkla verklighetsskildringen deras konstform —, där det
lämpar sig i större eller mindre grad försatt med reformatorisk
eller agitatorisk tendens. Det finnes mycken erkännansvärd för-
måga hos dessa författare, — det kan verka både utvecklande och
stärkande att läsa dem; men i längden kommer det dock något
visst torrt och enformigt att hvila öfver deras alster — något fan-
tasilöst öfver konsten, något tröstlöst öfver lifvet. Om en modern
målare skulle gifva en symbolisk bild af vår nyare litteratur, skulle
det blifva i form af ett kräldjur, icke i form af en örn. — Och
med »naturalismen» har äfven pessimismen hållit sitt intåg, — den
är ju en nutidssjukdom, hvilken såsom sådan har lättast för att
smitta de unga. Emellertid står äfven här en af veteranerna så-
som förebild och arflåtare: det är Henrik Ibsen, hvilkens djupa,
grubblande ande och sköna, formfulländade konst utan jämförelse
har öfvat det största inflytandet på vår yngre, litterärt mottagliga
generation.
Hans sista skådespel, Rosmersholm, är en af de böcker, som
kunna både fresta och afskräcka en anmälares penna. Genomskin-
ligt till sin form, men dunkelt till sitt innehåll, med rötter i män-
niskosjälens mest gåtfulla djup och genomkorsadt af gliringar åt
samtidens politik, gör det ett intryck som en underlig, dämpad
melodi från en främmande drömvärld, hvari enskilda djärfva verk-
lighetsbilder äro brokigt och oförmedladt inväfda.
Vi införas på en gammal herrgård, hvarest två människor,
Rosmer och Rebekka, tillika med en åldrig hushållerska, madam
Helseth, lefva, såsom det synes, helt hvardagligt och fredligt.
Rosmer är enkling — en f. d. prest, som sedan blifvit fritänkare —,
och Rebekka är ett fruntimmer från landets nordligaste trakter,
som kommit i Rosmers hus, medan hans hustru, Beate, ännu lefde,
och sedan fortfarit att såsom ett slags sällskapsdam bo där. Mellan
henne och Rosmer har utvecklat sig ett varmt vänskapsförhållande,
som mognat med åren, men ingen ömmare förbindelse. De umgås
med Rosmers svåger, rektor Kroll, för öfrigt med knappt någon;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
