Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. 175
rad af de skenbart mest obetydliga smådrag ur det dagliga
lifvet. Man må läsa en sådan skildring som den, där damerna
kläda sig till balen, och Karsten och Jan få höra förskräckta till-
rop blott de komma på tre stegs afstånd från grannlåten, och
kommendörskan skall välja mellan blommor och plymer — >»ply-
mer gåfvo värdighet men tyvärr äfven — ålder», — och Cecilie
protesterar mot att taga tyll om halsen — »kunna icke herrarne
få titta, så mycket de behaga! Det är som de skulle dö af att
se ett par armar och skuldror!» — till dess Marthe beslutsamt af-
gör saken till systerns förmån genom att i all stillhet, men väl
icke så alldeles oförvarandes, sätta sig midt på »fichuen», så att den
icke mera kan användas! Det är så lifligt, att vi tycka oss se
alltsammans inför våra ögon och märka huru balfebern darrar i
luften och höra systrarnas undertryckta fnittrande öfver Marthes
listiga klumpighet. Och i denna bok fins det många sådana sce-
ner aflockade verkligheten — så skarpt iakttagna och finkänsligt
berättade, som om de vore sedda med en kvinnas ögon och teck-
nade af en kvinnas hand.
Icke mindre förträfflig är Lies senaste bok, Et! samlif. Han
har här gjort till sin uppgift att berätta ett helt äktenskaps historia
från bröllops- till silfverbröllopsdagen, — historien om ett helt
vanligt äktenskap sådant som det lefves af tusenden i vårt land,
utan andra brytningar än dem, som ärens regelmässiga lopp med-
för. »Underligt» — sålunda låter han på ett ställe bokens tanke
komma fram —, »huru litet folk i grund. och botten förstår hvad
det vill säga att vara gift, det är som en tillvaro för sig... Na-
turen är klok, hon. Hon känner sina Pappenheimare, såsom han
säger, adjunkten däruppe, hon skyddar de för fara mest hotade
kärnorna genom tjockare skal. Och kärnan i hela människoväxten
— kärleken — har hon förvarat midt i kälkborgardömet ....i
den filisteraktiga form, som man kallar äktenskapet.» Och på ett
annat ställe: »Där gå de öfverallt i landet, den ena familjekvarnen
bredvid den andra; — och så få vi allahanda rapporter om dem,
som man zcée bör lita på. — Men hvad som blir resultatet, huru
nära hvarandra de två kvarnstenarna få skrufvas, för att de icke
skola mala i tomning, eller också, när de ligga för tätt, blott slita
hvarandra, det är en fråga.» Det är denna fråga, som Lie har
försökt att besvara. Han vill visa, huru det dagliga samlifvet ver-
kar under årens lopp, huru förhoppningarna uppfyllas och löftena
hållas, huru de små dropparna urhälka, sakta och omärkligt, huru
vanorna bildas och känslorna kristalliseras. Det är en svår upp-
gift; men den har väl lyckats.
Vi träffa det unga paret, sakföraren Mörk och hans hustru
Alette, i början af deras smekmånad, förälskade upp öfver öro-
nen och uppsluppna som två barn, då de ändtligen få vara en-
samma, sedan de haft en gammal onkel och tant på besök. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
