Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 235
urartning. Det är ej längre kulturen, det är den grymma
gåtan lifvet, som är det onda.
Skepticism, panteism, pessimism; det är en ödesdiger,
men icke ovanlig utvecklingsgång. Och pessimismen är i
vanliga fall en slutpunkt. Den innebär, att världen, att lifvet
är något oförnuftigt, något meningslöst. Och i så fall är det
ej värdt att längre sysselsätta sig med det, att längre söka
någon mening i det. Men svaret, som icke är något svar,
tillfredsställer icke Tolstoj. Han kan ej underlåta att fråga
på nytt, ånyo genomforska lifvet och dess företeelser, männi-
skosjälen och alla dess rörelser, för att änyo få samma svar.
Har än den spörjande tanken fått sitt svar, det varma hjärtat
är icke tillfredsstäldt. Tolstoj kan icke begrafva sig i sin dystra
lifsåsigt och med större eller mindre förnöjelse såsom en
Schopenhauer eller Hartmann förbereda mänsklighetens af-
rättning; han har jämte den moderna kulturens lifsleda ett
nytt och oförbrukadt folks lifskraft i sig, han kan ej undgå
att taga del i lifvet, glädjas och lida med sina medmänniskor
och ej släppa hoppet att finna en bättre lösning af hfsfrågan
Lifvet är ännu för honom den stora, tunga, mörka gåtan;
men det är också något allvarligt, mäktigt, vördnadsfullt,
nästan heligt, som han icke anser tillständigt att sticka med
tankenålar och strö speglosor öfver. Det är på denna stånd-
punkt han skapar sina förnämsta verk Krig och fred och
Anna Karenina.
En af mänsklighetens grymmaste gåtor är massmordet
på medmänniskor, kriget. Tolstoj har personligen studerat
det, då han tjänstgjorde såsom officer vid Sebastopols be-
lägring. Sina intryck och minnen därifrån har han gifvit i
Berättelser och skildringar från Sebastopol. Visserligen dallrar
stundom en. patriotisk ton genom skildringen, snart sagdt
den enda oreflekterade känsla vid sidan af den stora allt
genomgående medkänslan med mänskligheten och törsten
efter sanningen, som man i hans skrifter påträffar. Men det
öfvervägande intresset är dock det psykologiska och, hvad
jag ville kalla, det kosmiska. Hurudana äro människorna,
då de tydligare än annars ha döden ständigt för ögonen?
Skall man här lära känna deras innersta väsen och deras
uppgift? Och efter hvilken måttstock utskiftas här framgång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
