Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. 255
och scener, som jaga förbi egentligen utan något annat samman-
hang än det, hvartill personernas vistelse i samma stad och deras
tillfälliga sammanträffande gifva anledning. — Närmast kan det väl
sägas vara tre förhållanden, som hufvudsakligen lägga beslag på
uppmärksamheten: vår gamle bekante från »Bondestudentar», Daniel
Brauts prosaiska äktenskap; studenten Lauritz Kruses förhållande
ä den ena sidan till tjänsteflickan Helene, med hvilken han får
ett barn, och å den andra till sin fästmö, Dagmar Dähring, som
icke vill gifta sig med någon annan än en »ren man»; och slut-
ligen den frisinnade och öfverlägsne »angelsachsaren> Georg Jona-
than, som föraktar äktenskapet, men icke desto mindre slutar med
att gå under oket med sin älskarinna. — Vid sidan af dessa par
uppträda en mängd bipersoner: konstnärer, studenter, fruar, fröknar
och glädjeflickor, som komma och gå, och i hvilkas åskådningssätt
och lif vi vid lämpliga tillfällen få en inblick. Författaren för oss
till arbetar- och studentsamfundet, till atelierer och till kyffen. Men
ett drag är gemensamt, hvilka människor vi än träffa och på hvilka
ställen vi än färdas: det är den atmosfär af gränslös råhet, som
omgifver allt och alla. Nästan från hvart och ett af bokens blad
slår det oss till mötes ett stön af brunstighet och en stank af svi-
rande, — ända från den svettdrypande »balen>» i arbetarföreningen,
hvarmed berättelsen börjar, till det tobaks- och toddyångande sup-
laget den 17 maj i »Faldgruben», såsom studentsamfundets restau-
rant på sin tid kallades. >»Ja, vi äro just ena svin. Vi äro svin.
Men hvad satan ska’ vi göra?» låter författaren en af sina figurer,
målaren Bjölsvik, på ett ställe säga. Och i dessa ord är också i
korthet hela bokens innehåll och ton angifna.
Jag antager, att det knappast är nödvändigt att göra mina
läsare uppmärksamma på, att den framställning, som »Mannfolk>
lemnar af vårt samhälle, med all sin brutala »realism> och sin
rikedom på karakteristiska drag, likväl i sin helhet är mycket vilse-
ledande och ingalunda eger den allmängiltighet, som titeln synes
häntyda på. I hvarje fall skall det stå klart för den, som är något
närmare bekant med våra förhållanden, att vi här endast göra be-
kantskap med vissa — till en del tämligen exklusiva — lager af
samhället, samt att äfven Garborgs skildring af egendomligheterna
hos dessa kretsar är behäftad med åtskilliga öfverdrifter och en-
sidigheter. Om han till och med har rätt i att karakterisera dessa
»manfolk> som svin, äro deras förkärlek för denna djurras’ böjelser
och vanor väl knappast fullt så förherskande, som författaren gör
sig möda att söka bevisa. Och ännu skarpare framträda bristerna
1 hans uppfattning i skildringen af de uppträdande damerna. Denna
dygdiga Dagmar Dähring, som gör anspråk på att tillhöra samhällets
högre klasser, hvilkens fader är ingeniör och som själf besöker
universitetets föreläsningar, — hur kan författaren söka inbilla oss,
att hon bevistar ett sådant slags nöje som arbetarföreningens baler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
