Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. 257
som så skamligt låter narra sig till giftermål, till den förstörde
medicinaren Kvaale, som gifver luft åt sina melankoliska betraktel-
ser inför aila, som ha lust att höra på honom. »Ja, det är tokigt
att se på alla dessa defekter; en fot, en arm, ett öga gå de med,
löständer, löshår, hemlig skam, hemliga sjukdomar; men linka med
göra de, linka i väg, som om ingenting händt, och vilja icke dö för
aldrig det!» — Men alla dessa bokens goda egenskaper kunna
dock icke uppväga den känsla af vämjelse och vantrefnad, som all
denna styggelse och elände slutligen efterlemnar hos läsaren. Och
man kan blott uttala den förhoppningen, att denna originella be-
gåfning och detta goda hufvud icke — för att tillfredsställa vissa
ytterlighetsriktningar inom vår tid —-’må söla ned sig i en råhet och
ett smutskastande af allt sedligt medvetande, som icke skall kunna
undgå att nedsätta hans produktion.
Till den så kallade naturalistiska riktningen inom litteraturen
må äfven räknas de båda berättelser, Sjur Gabriel och To ven-
ner, som författarinnan Amalie Skram har utgifvit under den ge-
mensamma titeln: Hellemyrsfolket. I valet af stoffet, som är hämtadt
ända från samhällets lägsta lager, och i det konstnärliga behandlings-
sättet, hvilket är i hög grad djärft och minutiöst målande, uppfylla
nämligen dessa böcker alla de fordringar, som den nya skolan i
dessa hänseenden uppställer. Däremot äro de — det skall genast
sägas — alldeles fria från den benägenhet att företrädesvis syssel-
sätta sig med skildringen af könsförhållanden, som i allmänhet
utgör kännetecknet för skolan, och som äfven gör sig så starkt
gällande i de tvänne arbeten, jag ofvan har talat om.
Den förra af Amalie Skrams berättelser, »Sjur Gabriel», pas-
serar för ett par människoåldrar tillbaka på »Hellemyren»>, ett uselt
litet hemman ute i skärgården i närheten af Bergen. Stället bär
sitt namn med all rätt, — det består till större delen af bergs-
knallar och myrar, såsom det så mångenstädes är fallet ute vid
hafvet längs vår nakna, väderbitna kust. Här bor »strilen» (skär-
gårdsbonden) Sjur Gabriel med sin hustru Oline och en trasig
barnskara. Det är en härd och fattig tillvaro — nämligen så till
vida som familjen pröfvar lifvet i mödosamt arbete med det tunga
åkerbruket och det osäkra fisket. Men det värsta är, att hustrun
dricker. När hon och mannen äro inne i staden för att sälja sin
fisk, passar hon på tillfället att besöka krogarna, och då händer
det, att mannen kan få ro henne full hem. Med ett sådant upp-
träde börjar boken. Under en rolig och lifligt berättad prutnings-
scen mellan den orubbligt lugne »strilen> och en snabbtungad
bergensisk tjänsteflicka passar Oline på tillfället att slippa ifrån,
säljer ett af sina fattiga klädesplagg för att skaffa sig några skilling
och köper för dessa på en af de stinkande krogarna en flaska finkel,
som hon sätter i sig. Och under ruset stannar hon framför de
upplysta butikfönstren, hvilka synas henne som ingången till en
Ny Sv. Tidskr. Q:e årg. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
