Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 309
sfär kan af sin omgifning få lära sådant, hur lefves vårt
high life», hur, kur?»
För att nu icke tala om det pikanrta, som för den gode
Dumas är af så stor vigt. Replikerna bli ju pikantare, ju
mer de kontrastera mot de högadliga läppar, som i förakt-
full öfverspändhet nedlåta sig att snudda vid dem.
Om fröken Zetterberg skulle kläda sig som mademoi-
selle Bartel i Francillon, skulle det ej passa — vare sig henne
eller Stockholm. Men om hon skulle gå med denna för-
näma, elastiska hållning, som, öfverflyttadt till sportvärlden,
skulle kallas »race-lopp»!
Fröken Z. saknar dess värre mellanregister i sin röst, och
hennes högre toner slå ofta öfver i en falsett, som en män-
niska anlitar endast under gråt. Nervositeten har ock flera
uppenbarelseformer i tal och gest, än som tyckas vara fröken
Z. bekanta. Det blir därför ett återupprepande af vissa
saker, som väl placerade en gång, två gånger, vid den tjugu-
sjunde gången formligt irritera åskådarens nervositet genom
sitt: god dag igen! Att få sin publik nervös på det viset
kan väl aldrig vara skådespelarkonst, så mycket mer som
åskådaren ju icke blir nervös öfver personen i fråga, utan
åt det vänsterhändta sätt, hvarpå den framställes.
Herr Törnquists roll borde ha tilldelats en skådespelare,
som har nyansen något bättre i sin makt. I sekundära
älskarpartier är herr T. på sin plats, men han är för litet —
och för liten — skådespelare att fylla större karaktärspartier.
Det är möjligt, att han och herr Palme borde ha bytt roller,
men det är troligt, att herr Hillberg skulle gifvit den, som
sig bort. Herr Fredrikson gaf Stanislaus” parti — nej, det
var ju herr Hillberg. Och det märktes.
Det var herr Hillberg. En tragiker som han finner sig
föga till rätta i en sådan såpbubblekonversation; den tragiska
skugga, som herr H. med motiv ur ett par repliker fälde
öfver rollen, var för stark och hade bort uppvägas af en
större dosis äkta Pariserhumör. Och elegansen!
Det fans i ett hörn en urna på en guéridon. Passagen
mellan denna och soffan var skäligen trång. Urnan vippade
till då och då, när de passerande klämde sig emellan, men
aldrig vippade hon så, som när herr Hillberg — Man kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
