Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 EN KÄRLEKSHISTORIA.
Då Bruce kommit för sig själf gick han och tänkte på
sitt samtal med fröken Ritter. Ju mer han tänkte på det,
dess antagligare föreföll det honom, att hon verkligen talat
sant, att hon aldrig hade älskat. Förklarade icke det mycket,
som förut förefallit honom besynnerligt hos henne, hennes
kyliga och abstrakta sätt att se vissa saker, allt detta, som
föreföll dödt hos henne, — nej, icke dödt, det var blott sof-
vande, det kunde väckas till lif; ack, hon var ju snart fyrtio
år, hon skulle kanske dö utan att hafva älskat; — dessa strängar,
som hon saknade, — nej, hon saknade dem icke, de gåfvo blott
ingen klang. Och hvad de borde hafva kunnat klinga rent
och vackert hos henne! En sådan vacker profil hon hade —
så själfull! Och snart fyrtio år! Hvad lifvet dock var besyn-
nerligt; hur kunde det kasta bort en sådan själ som hennes,
liksom om det icke hade bruk för den? Hvad hade hon icke
kunnat blifva, om kärleken fått blåsa lif i allt det, som nu
låg förstenadt hos henne!
Aldrig älskat! Fyrtio år! En sådan vacker profil, så själ-
full! — Dessa tankar surrade om i hans hufvud, tills han slut-
ligen med ett torrt skratt slog bort dem och gick till sängs.
Men han kunde icke somna, han hade en oro i blodet,
en känsla af ångest, som om det skulle hända honom något
afgörande, han försökte tänka på allt möjligt, som icke stod
1 något samband med denna kväll, men det föreföll honom
så smått, så obetydligt, att hans tankar icke kunde hålla kvar
det, — det rann bort, liksom fin sand rinner bort mellan fing-
rarna. Plötsligt fick han en stöt för bröstet, som betog honom
andedrägten, och han tänkte: Herre Gud, skulle jag älska
henne!
Han sprang upp ur sängen, svepte nattrocken om sig,
gick fram till fönstret och öppnade det. Nattluften var sval
och mild, det var tyst på gatan, — men det var visst hafvet,
som han hörde där långt borta.
Skulle han älska henne! Hvarför? Därför att hon aldrig
älskat förut! Sådana dumheter! Men hvad hon var vacker,
åh, han såg henne framför sig, så vacker, så vacker! Ett oänd-
ligt medlidande uppfyllde honom, han mumlade för sig själf:
Stackars, stackars barn! och det tycktes honom, att lifvet satt
någonstädes därute i natten, en tankfull, sörjande kvinna, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
