Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 ULRICH VON HUTTEN.
påfven, mot aflaten — »att dristas schackra med hvad man
minst af allt eger — himmeln!» Hemkommen igen blef det
nu hans lifsmål att söka slita Tyskland från Rom, och han
drömde om ett stort, fritt och nationelt Tyskland, styrdt af
en mäktig kejsare, hvilken stod för hans skaldefantasi i gam-
maldags, karolingiskt majestät. Hutten kunde också så
mycket tryggare göra sig till taleman mot Rom, som han
kände, att stora lager af nationen stodo bakom honom i denna
fråga — hatet mot Rom och dess utsugande prelater hade
redan sipprat ned genom alla landets folkklasser, och ut-
tryck härför hittades ymnigt i tidens folkläsning, dess skämt
och anekdotböcker. Snart skulle Hutten emellertid få en
bundsförvandt, där han minst hoppades det — i ett augvu-
stinerkloster.
Första gången Hutten nämner den Lutherska striden,
är i ett bref, skrifvet i april 1518 — han yttrar sig i för-
aktliga ordalag om saken, han uppfattar den som en all
daglig munkträta och gnider sina händer af belåtenhet öfver,
att dessa bildningsfiender börja sönderslita hvarandra in-
bördes. Samma år uppehåller han sig i Augsburg vid riks-
dagen, där, som bekant, Luther förhördes af kardinal Caje-
tanus, men ej häller nu synes något sammanträffande eller
närmande mellan dessa båda egt rum. Hutten går sin egen
väg och utgifver 1519 en kvick dialog, »Febern>, där han
på det blodigaste satiriserar det högre presterskapet och
särskildt Cajetanus. Samtidigt gör han däremot en be-
kantskap af ödesdiger betydelse för sitt lif. Han blir vän
till Frans von Sickingen, och denne stråtröfvare i stor skala
erhåller ju just genom den ställning han intager till Hutten
och Luther en gloria af idealitet. Det ridderligt frimodiga
och djärfva i Huttens arbeten och väsen måste behaga den
gamle stridsmannen, och denne inbjöd honom att vistas iå
sina borgar, Ebernburg och Landstuhl, ett anbud, som Hutten
snart antog, emedan han tröttnat på hoflifvet och hans ärke-
biskop dessutom på grund af hans aggressiva uppträdande
mot kyrkan ej längre kunde behålla honom i sin tjänst
Emellertid synes han nu också hafva gjort närmare bekant-
skap med Luthers sak, särskildt efter Leipzigerdisputationen.
Han börjar uppfatta Luther som en stridskamrat, och i slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
