Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULRICH VON HUTTEN. 437
Man mich damit zu schrecken meint;
Obwohl mein fromme Mutter weint,
Da ich die Sach hätt gfangen an:
Gott wöll sie trösten, es muss gahn.
För att få Huttens andliga profil för sig i riktig skarp
och klar belysning, lönar det mödan att ett ögonblick ställa
honom vid sidan af de tvänne största personligheter, som sam-
tidigt verkade i Tyskland, Luther och Erasmus. Af dessa
trenne väldiga figurer är Luther utan jämförelse den mest stor-
artade. Han är det icke genom den stormande hänförelsen
för sin mission och den för intet tillbakaryggande oför-
skräckthet, med hvilken han uppträdde för den — i dessa
båda afseenden är Hutten honom fullt jämnbördig, — han är
det häller icke i fråga om andlig genialitet, rent intellektuell
förmåga — härutinnan står Erasmus åtminstone som hans
jämnlike. Luthers öfverlägsenhet hvilar annorstädes. Den
beror på hans känslolifs innerlighet och rikedom, på hans
väsen, som besatt en sådan fond af djupa, inre erfarenheter,
att få människor egt något motstycke härtill. Hela hans
ungdomslif hade varit en lång strid, under hvilken han genom-
gått hela den skala af stämningar, som en djupt religiöst
anlagd människa kan känna gent emot det gudomliga. Han
hade tviflat och han hade grubblat. Hade han än aldrig så
kort hoppats att genom det trognaste vaktande på sig själf,
det samvetsgrannaste iakttagande af alla ålagda pligter kunna
förvärfva sig nåden, hur hade icke sedan känslan af det in-
tiga i människans försök att vinna saligheten försänkt honom
i ett haf af ruelse. >»Ju längre vi tvätta oss, dess orenare
blifva vi, och förkrosselsen öfver inbillad själfrättfärdighet
tyngde hans dagar, trots alla späkningar och all förödmju-
kelse, och under de långa sömnlösa nätterna i den tysta
klostercellen förde ovissheten om frälsningen honom till för-
tviflans brant. När så slutligen den andliga försoningen
inträdde i hans bröst genom det fasta hoppet på trons
underverkningar, hade han före sin samtid erhållit det till-
skott, som hvarje stor ande får, när den brottats med sig
själf, som Jakob med Gud. Det var denna summa af inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
