Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN EN BORTGÅNGEN. 441
igen en försummad dag; jag kan det icke, i evighet icke!
Hvar enda timme, som går, lyfter jag ju af den lilla fond jag
har kvar. När sjukdomen griper en om strupen, kallas det
väl att man »lefver» ännu, men det är ju i själfva verket en-
dast att man ligger och dör, om det också dröjer i flera år.
Jag har min glädje af att upprepa Jacobsens ord — »det at
mindes, det er al den Del i Menneskenes Verden, der fra nu
af vil vere min. Blot at mindes, slet ikke mer.» Det sporrar
till arbete.
Till och med om jag blott skrifver ett bref — som nu —
så tränger sig tanken på mig: »nu är det tid, nu kan du
tala, kanhända får du det aldrig mer.> Därför är jag så
öppen.
Men sådan är jag icke alltid öga mot öga. Jag är tyst
och hör hälst på, när andra tala. Att »konversera» är mig
rent af en pina. Skall man ha något utbyte, får det i all-
mänhet vara på tu man hand, en tredje man förstör allt.
Jag känner mycket väl till det slags öppenhjärtighet,
som man kan visa en vildt främmande. Förbehållsamma per-
soner äro mer än andra frestade till detta. Träffar man på
en af naturen sluten varelse, som man stämmer godt öfverens
med, så kan det emellertid bli till fortvarande förtrolighet,
ty slutha personer kunna vara ärligare än andra. Men de
äro tunnsådda. Hvad mig beträffar, kan jag hvarken dela
min vänskap åt flera eller välja till vänner dem, som kunna
dela sig åt många. Icke häller kan jag känna mig dragen
till dem, för hvilka litteraturen endast är ett samtalsämne och
ett tidsfördrif. Och så trifs jag så väl i ensamheten. Och
så är jag af ett kallt temperament, — ett af dem, som i
dagliga lifvet genom själfva sin sinnesro ha lätt att framkalla
tillgifvenhet, men som ha mycket svårt att besvara den.
— — — — Skrifva med sitt hjärtblod?!? För mig passar
inte ordet: jag blöder inte. Men jag förstår det mycket väl.
Det kan vara för nervösa, sönderslitna skaldenaturer. För
prosastilisten duger det icke. Han skall vara objektiv, lugn
och ha klar blick. Om man verkligen är konstnär, så skrifver
man ändå med hela sin varelse, med sitt själslifs finaste trådar,
! Jag hade skrifvit: »gifva sitt hjärtblod (i dikten), det är det enda rätta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
