- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1888 /
459

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN EN BORTGÅNGEN. 459

skaffa oss ett det allra oskyldigaste lilla lättsinne; att låta
dag komma och dag gå. Jag vill göra mitt bästä.

Tro mig, vårt nordiska lynne gör, att vi taga oss sa-
kerna för tungt, vi grubbla för mycket och lefva för litet.
Det hämnar sig genom vårt arbete.

Och så skall jag säga er en sak: vi gå hvar i sin vrå,
låta brackor och kälkborgare packa sig så tätt omkring oss,
att vi hvarken kunna röra hand eller fot. Käns det inte, som
skulle vi till sist icke ha plats att draga andan en gång? Vi
äro för stationära, sitta som vägglöss i det hål, vi en gång
hittat rätt på. Pytt! Det duger inte. Men sådana äro vi
allaa En dags resa är ett storverk. — —

Kjöbenhavn !!’..

— — Jag började undra, om jag skrifvit större dum-
heter än vanligt, efter ni inte svarade. Instämmer i hvad ni
säger om tiderna... Jag har varit förfärligt angripen af lifs-
leda, men är nu ex smula bättre. — -—

Hörby d. !’2 ,, 87.

Jag ger Strindberg rätt i mycket af det han säger om
»familjeförsörjare». Jag — som själf är förtjänande — jag
kan lätt sätta mig in i hvad det skulle vara, att ha flera va-
relser att försörja och att vara ensam om det.

— — Jag har skrifvit »Fru Mariannes» slutkapitel med
godt samvete. Jag tror, att det äfven med våra dumma in-
stitutioner och ännu dummare samhällsbruk kan finnas ett
och annat lyckligt äktenskap. De två, jag talat om, äro
hvardagsmänniskor, de kunna dela hvarandras arbete och de
äro tryggade för ekonomiska bekymmer. Jag har sett ett
par lyckliga äktenskap, och själfva idén — jag menar att en
man och en kvinna försöka att vara hvarandra trogna hela
lifvet igenom, — håller jag styft på. Det är bestämdt det
riktiga och bästa. Men där misstag skett, där anser jag
hvarken vigsel eller löften vara bindande. För mig är det
enda verkliga deras ömsesidiga tillgifvenhet och fulla förstånd,
Tvång och kalla känslor gör sammanlefnaden osedlig. — —

Jag går aldrig ifrån min mening, att det icke gifs någon
absolut, för alla människor och för alla förhållanden giltig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 20 00:34:30 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1888/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free