Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
SAPFO.
sång, som budskap bar från ett dödsdömdt hjärta...
Amoriner gräto och skräckfullt häpna
flockade sig muserna kring Apollo,
lyssnande bleka.
Medan Lesbos’ mö, den tionde musan,
sjöng sin sång, förstummades deras röster
och med smälek kände deras ännen
lagrarna vissna,
vissna blad för blad; men kring hennes hjässa,
kring den mörka lock och den hvita tinning,
blek som bergens snö eller gräs om hösten,
hvitnadt i solen,
brann där skimrande klar en evig krona...
och den oförsonliga Afrodite
lyssnade själf, ja, slik var sången
att hon, gudinnan,
ropade: »O, kom till mitt hjärta, Sapfo!l»
Sapfos blick var skymd, hennes öra slutet:
såg ej tårarna i gudinnans öga,
varsnade icke
vingeslagets sus från det lätta spannet,
ej gudinnans bröst hur det skalf i ångest,
ej det lösta hår och de kvalfullt vridna,
lyftade händer.
Såg blott Lesbos’ barn, öfver lyran böjda,
smälta hän i kyssar vid sångens toner,
kyssar som af eld, såg, bland alla skönast,
älsklingen Faon.
Såg blott läppars löje och hvita fingrars
grepp om lyrans sträng och de smärta armars
älskogsfagra lek ... Men högt ofvan alla
örnelik såg hon,
såg sin egen sång emot molnen stiga,
född af lidelse och af klangfullt välljud,
skön som hafvets våg, när den skumhvit leker
upp emot klippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
