Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CREMONESAREN. 517
Så får man än en tid af dina toner njuta,
Och min Giannina skall ej flera tårar gjuta.
Välan — det måste ske, fastän det synes hårdt.
(Han öppnar de bägge fiolfodralen, lägger Sandros fiol i det röda,
sedan efter någon tvekan sin egen i det svarta.)
Jag kunde aldrig tro att offret var så svårt!
Du underbara ting, som kallas mänskohjärta!
Att du kan fästa dig med oslitbara band
Vid blott en liflös sak, ett verk af mänskohand!
Men — nej, det går ej an att lirka med sin smärta.
Det färska såret skall väl läkas småningom.
En enda smekning blott — en afskedsblick — den sista!
O, då jag lemnar dig, så kännes det, som om
Mitt eget döda barn jag lade i dess kista!
(Tillsluter hastigt locket och säger med dof röst:)
Farväl! Nu är det gjordt!
Scen 9.
FILIPPO. FERRARI. SANDRO.
Sandro (inkommer från höger).
Ferrari (inkommer från fonden).
Hej, gossar, ä’ ni där?
Nu är det dags att gä.
Sandro.
Här är jag.
Filippo.
Jag är färdig.
Ferrari.
Ni ska ta priset ni, ty ingen ann’ är värdig.
En af er skall det bli, vid Bacchus jag det svär.
Re’n sitter domaren på sin tribun; af puder
Är hans peruk så hvit, som äppleträd i blom,
Och folket skockar sig och väntar på hans dom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
