Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 = GUSTAF II ADOLF OCH GUSTAFADOLFSFÖRENINGARNA.
sektande till trots, en kalvinismens befriare i Tyskland lika-
visst som lutheranismens. I Westfaliska freden blef, som Dbe-
kant är, religionsfreden i Augsburg icke blott upprättad och
stadfästad, utan utsträckt äfven till de reformerte.
Gustaf Adolfs sinne för det allmänkyrkliga visade sig
emellertid icke blott uti själfva detta faktum, att han visste
samla de lutherske och de reformerte till gemensam strid.
Detta kunde tänkas ske på två olika sätt, antingen genom
att föra skarorna i striden för den verkliga samvetsfrihetens
sak eller genom att söka tända fanatismens eld emot den
gemensamme fienden. Gustaf Adolf valde den förra vägen.
När han stod på höjdpunkten af sin makt, när protestanterna
tilljublade honom sin hyllning såsom till en halfgud, och kato-
likerna darrade för hans befarade vrede, när det mänskligt
att tala såg ut, som om han med ännu ett enda väldigt slag
skulle kunnat krossa sin religiöse motståndare i Tyskland, då
— i maj 1632 i Mänchen — utfärdade han, så förtäljer histo-
rien, ett strängt förbud mot all förföljelse och allt störande
ingripande i katolikernas fria religionsöfning. För att pre-
dika ej blott med ord utan äfven med exempel gick han in
i Miänchens Väårfrukyrka och böjde sitt krönta hufvud inför
alla kristnas Gud i en katolsk mässa. Han gjorde så, utan
att därmed förneka eller förtiga sin protestantiska tro, ty
under samma dagar berättas det, att han på latin disputerade
med jesuitfäderna, med andans svärd sålunda kämpande för
sin religiösa öfvertygelse. Det är ock vid samma tid han i
Augsburg lät sin hofpredikant Fabricius lysa i bann — icke
katolicismen, men allt hvad religionsförföljelse heter, allt
samvetstvång, »ty den Gud han tjänade fordrade frivillig till-
bedjam. Det var så han i den för lutheranismen minnesrika
staden ville taga hämnd för hvad våra andliga fäder ett år-
hundrade förut där lidit för sitt samvetes skull. Det var så
han ville ingjuta den ande, han från den höga Norden förde
med sig, i det sjuttonde seklets stora frigörelsekamp. Det
var så vårt folk genom honom gaf insatsen af det bästa i
sitt evet lif i det trettioåriga krigets världsomskapande kultur-
kamp. Det var så vi den gången utförde den mission, Herren
gifvit oss såsom hans tjänare bland folken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
