Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOSUÉ CARDUCCI. 569
huru mycket mera bör det då icke vara fallet med en lyrik,
där både diktarens antikiserande lärdom och subjektivitet i
känslostämningarna blifvit drifna till sin yttersta spets. Dock
är Carducci allmänt beundrad i Italien, detta är ett faktum;
men månne han icke ofta särskildt af sitt eget parti lofordas
mera på god tro än på grund af verklig sakkännedom? Jag
lemnar frågan öppen och vill endast citera ett yttrande af
en bland Carduccianerna, hvilket jag visserligen i det hela
skulle kunna underskrifva, men som dock, när det gäller en
vänsterns förklarade gunstling, synes mig innebära ett ganska
underligt medgifvande. Professor Antonio Ugoletti skrifver
med afseende på »Nuove Odi Barbare» bland annat följande !:
»Konsten är icke en lätt tjänad gudinna. Hon aftäcker
icke sina glänsande former annat än för den, som genom en
lång och mödosam förberedelse vetat höja sin fantasi till
den sublima åskådningen af henne. Det torde numera vara
allmänt erkändt, att ju flera sanningar ett konstverk upptager
och ju ädlare former det vetat ikläda dem, med ett ord ju
mera det närmar sig fulländningen, desto mindre vulgärt är
det och desto mindre tillgängligt för alla.»
Jag påpekade nyss, att Carducci aldrig upphört att
skrifva rimmade dikter. Redan 1872 hade han utgifvit ett
häfte Nuove poesie, hvilket numera blifvit omtryckt i en be-
tydligt tillökad upplaga, som under titeln »Rime nuove» som-
maren 1887 först utsändes i bokmarknaden. Denna samling
torde utan öfverdrift kunna karakteriseras såsom den i konst-
närligt hänseende mest fulländade, som skalden hittills offent-
liggjort. Politiken är här så godt som bannlyst, och konsten
får tala för sin egen skull. Stämningen är också i det hela
vida försonligare än i något af hans tidigare verk: I en af
sina skönaste dikter »Il Canto dell Amore> inbjuder han alla
såväl vänner som fiender, ja, till och med medborgaren
Mastai (Pius IX) att i dyrkan af naturen förena sig i en ge-
mensam kärlekens kult. Den epikureiska materialismen har
här fått en viss panteistisk anstrykning, och innehållet är icke
längre så ensidigt antikt som förr. Dock har hans gamla
kärlek till den klassiska forntiden aldrig förkolnat, och äfven
! Provincia di Brescia (maggio 1882).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
